Alex Cameron — Miami Memory

Patrik Forshage 00:00 14 Sep 2019

Intelligens. I en tid när det offentliga samtalet styrs av utstuderat dumma twitterstormar i syfte att devalvera både sanning och logik är det nästan överväldigande att stöta ihop med någon som är lugn, resonabel och intelligent, och som inte bara är beredd att stå för alla de egenskaperna utan som dessutom samtidigt är underhållande sällskap. Någon som Alex Cameron. 

På australiensarens tredje album fortsätter han sitt magnifika berättande, men låter de fiktiva karaktärerna från förr ersättas av berättelser om honom själv och relationen till hans flickvän. Här finns ansvarstagande berättelser som Stepdad om sagoläsnng för hennes barn intill extremt explicita skildringar av förhållandets tidiga passionerade sex. Men här finns också grubblerier i hjärteknipande Gaslight där han bedyrar han sin kärlek - ”Well, you are the only one, Yeah, you are the only one”, innan hans osäkerhet tvingar honom till sitt egentliga ärende. ”Now tell me I’m the only one”. 

Textmässigt kombinerar han de vassa detaljironierna likt dem Warren Zevon var mästare på med vardagliga samtidsiakttagelser som när The The stod på sin topp. ”I’ve got friends in Kansas City with a motherfucking futon couch, if that’s how you want to play it” grälar han konfrontativt i Divorce, och där liksom överallt annars för han det till en popmelodi med omedelbart smittsam refräng. 

Intelligensen tar sig nämligen även uttryck i ett oantastligt låtskrivande och ett album fullt av klockrena melodier. Det synthiga från tidigare album finns kvar i någon mån, men har fått maka på sig för att ge plats för stadig mittpåvägenpop som den brukade låta i folkradion på 1980-talet. Far from Born Again (med rimmet ”she’s doing porn again” och förmodligen inte om flickvännen, just den då), är ett av de bästa exemplen på det, och Alex Cameron gör det med smart fingertoppskänsla och osviklig elegans som Huey Lewis & The News aldrig var i närheten av. Särskilt uppmärksamma lyssnare kan som extra bonus identifiera subtila blinkningar till Phil Lynott i @metoo-resonerande Bad for the Boys.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner