Det är en missvisande titel på den här skivan, ty den är kanske så långt från ett party man kan komma. Åtminstone om man med party menar ”uppsluppen festkänsla”. Här är det snarare begravningsstämning och läggdags, med långsamma, sorgmodiga trubadurvisor och så Hardings säregna röst, någonstans mellan Nico, Dolly Parton och Lisa Ekdahl. Bäst är det tassande öppningsspåret Blend, som tyvärr knappt hinner börja innan det tar slut, samt den Elliott Smith-vibe som ligger över flera av låtarna, exempelvis Living the Classics. Jag tror att detta är en skiva som ska höras live, för det behövs något slags fysisk närvaro för att låtarna ska beröra på riktigt. På det här viset är de vackra men lite för lågmält anonyma.
Skivbolag:
Artist:
