Åkersberga

Vem vill ha Lustans Lakejer 1999? Är det inte bara ännu ett svagt eko från förr?Den första frågan är väldigt svår att besvara. Jag tror till och med att Johan Kinde förlorar lite sömn över den; enbart en fet medial uppmärksamhet innebär ju knappast en massa sålda skivor -- och jag tror knappast att Kinde tagit sig igenom det här bara för att fylla ännu ett klippkuvert och för att få vara med i [I]Söndagsöppet[/I].Den andra frågan är betydligt enklare. Nej, detta är inte lättköpt nostalgi. Det krävs inte många lyssningar för att inse att Lustans Lakejer aldrig någonsin lät så här bra; att tiden faktiskt fyllt en funktion och att Kinde i dag står stolt och självsäker bredvid polaren Orup som en av mycket få svenska artister som kan göra stor, vuxen popmusik. [I]Åkersberga[/I] är inte en senkommen uppföljare till de tidiga Lustans-plattorna, utan snarare en systerplatta till Orups strålande [I]Teddy[/I] från i fjol, i sitt sätt att leka med pop- och schlagergenrerna, i förmågan att orkestrera stort och pampigt -- och inte minst genom de strålande sånginsatserna. Jag var ytterst tveksam till första höstsingeln [I]En natt som denna natt[/I], som saknade verklig stuns i både arrangemang och sång -- och faller väl heller inte riktigt på knä för låtar som [I]Här och nu[/I] eller den väl uppenbara agentpastischen [I]Som i en dröm[/I]. Men till övriga sju tiondelar är det här ren uppvisning. Kinde leker med samma sorts ouppnåeliga textmytologi som han alltid gjort, men med mer humor och finess än tidigare. Och i [I]Cynisk[/I] lämnar han faktiskt "njutningen", "begäret" och "passionen" för en stund och sjunger som en nyväckt salongsproggare om vardagshyckleriets fula nuna. "Alla vill ha välfärd, men vi slipper helst att skatta", sjunger han och om det är hans gamla hemtrakter i rikemanskommunerna i norra Stockholm han syftar på så är det ju fantastiskt kul. Här har Po Tidholm i artikel efter artikel efterlyst politisk medvetenhet i den svenska rocken och så kommer det...från Johan Kinde!Kindes smartaste drag handlar dock inte om texterna, utan om produktionen. Medan Roxette försöker låta modernare genom att, sist av alla, upptäcka Portishead, undviker Kinde & Co elegant den fällan och har istället sökt sig till en ljudbild som är modern och klassisk på samma gång: en stilfull upphottning av 80-talsljudet (hör på [I]Vackra djur[/I]!), men kompletterat med stora svepande drag bakåt, åt 60-talets bästa orkestrala pop.Det är, i sanning, imponerande.