Adele har skrivit låtar om kärlek förr – ja, det är i princip det enda hon har gjort – men aldrig tidigare har de känts så här på riktigt. Kanske är det tonläget, för texterna handlar egentligen inte om någonting mer unikt än samma olyckliga kärlekshistoria vi alla har upplevt, vare sig vi varit den sårade eller den som sårar. Men hennes röst har ett annat djup, hennes uttryck är allvarligare och mer vuxet. Den lätt naiva ton som tidigare funnits är nu borta och soundet är mer bombastiskt, uttrycksfullt och maxat.
Första halvan av skivan är bäst, där finns pampiga, ångestdrivna Hello, lekfullt rytmiska Send My Love (To Your New Lover), I Miss You med tunga, ödsliga trummor och en perfekt, kyligt ekande bakgrundskör samt vackra och nostalgiska When We Were Young, inbäddad i bomull och piano. Jag gillar även storslagna Water Under the Bridge och den kalla, souliga River Lea men sedan tar balladerna över och blir för såsiga, ointressanta och alltför lika alla andra kärleksballader som redan finns.
