Två av de bästa amerikanska lite-för-skräniga-för-att-vara-gubbrock-banden på 90-talet är American Music Club och Grant Lee Buffalo. Det tycker tydligen Catherine Wheel också, eftersom de låter väldigt mycket som båda två. De gör förvisso sitt bästa för att dölja det: de kommer från England, har gjort ett skivomslag som ser ut att vara en affish från en riktigt dålig ABF-konstkurs-utställning och de ser själva ut som Soundgardens halvinavlade kusiner från Kentucky. Men med skivan i spelaren -- vilka låtar! Och vilka titlar! [I]Phantom of the American Mother[/I]! [I]Broken Nose[/I]! [I]Here Comes the Fat Controller[/I]! Någon berättar för mig att Catherine Wheel var ett halvbra indieband på den tiden då dessa ägnade sig åt att kolla på sina dojjor och det är säkert sant, men jag har svårt att tänka mig att de var såhär bra på den tiden. Liksom sina förebilder bygger de upp sina låtar kring ledsna akustiska gitarrer och klagande sångmelodier, bygger rum med ljudväggar oftast tjocka som riksbankens, men ibland bräckliga som rispapper, och möblerar med tunga elektiska gitarrmattor. När de dessutom piffar upp genom att sätta på sig cowboyhattar, släpa in hammondorgeln, referera till Sonic Youth och bjuda in polare som kan spela cello, munspel och hjärtslag -- då blir det fruktansvärt bra. Årets hittills största engelska amerikanska överraskning.
Skivbolag:
Artist:
