Det hade varit så enkelt för Jon, Judah och Russel att bara tröska vidare med sin framgångsrika, primitiva psykblues och cementera sig som det smarta partybandet. Formen hittade de ju för flera år sedan, och trots att inte en Blues Explosion-platta varit den andra lik har man ändå kunnat hitta en mängd gemensamma nämnare. Men nu har trion uppenbarligen tröttnat på att transformera traditionell blues till mer tidsenligt toksvängande toner. Inte så att de har släppt bluesen. Aldrig, den ligger hela tiden i förgrunden hos bandet och den viker inte en tum trots att den har kraftig konkurrens om utrymmet. Men tempot har dragits ned. Utomstående intressenter har fått lov att addera musikaliska bidrag på ett sätt snarlikt det som gjordes på [I]Experimental Remixes[/I], där de lät kollegor göra versioner av låtar från sin egen skiva [I]Orange[/I]. Slutresultatet är smått knäckande. Ljudbilden är allt och ingenting samtidigt. Att höra ett ömsom monotont och ömsom jazzigt piano samsas med ett nedrökt dansbeat, ett hängigt gitarriff och Jons stenkaxiga stämma är musik så ny och samtidigt så gammal att man ryser. Eller en högt mixad slidegitarr i världens skräpigaste ljudbild där trummorna aldrig viker en tum i takt. Allt sammantaget rör detta sig om en så raffinerad nermontering och återuppbyggnad av musikens innersta väsen att allting flyter ihop till en hybrid av hur mycket som helst. Att Jon är New Yorks mest slickade hustler när han presenterar sig och sina kumpaner är lika givet som att Jon Spencer Blues Explosion är ett av rockvärldens viktigaste band. Kalla dem inte brobyggare mellan musikaliska genrer bara. Så pretentiösa skall vi inte vara. Ytterst handlar det bara om koll och känsla för vad som är bra musik, och det har bandet hur mycket som helst av. Hösten är räddad.Skivbolag:
Artist:
