Sjöhästen

Sliten yngling Foto: Linus Hallsénius Alla sunda människor bär på en övertygelse om att Edward James Olmos, som spelade den koppärriga polischefen i Miami vice, redan från födseln måste ha haft skrovlig hy och ett härjat yttre - annars hade han ju omöjligen kunnat vara Edward James Olmos. På samma sätt är det med vissa luggslitna och nedsuttna barer. Det är fullkomligt omöjligt att tänka sig att de en gång i tiden varit skinande nya och välpolerade. Och kanske har de heller aldrig varit det. När ruffa Sjöhästen öppnade för omkring ett år sedan såg det redan ut som baren hade 20 år på nacken. Inte på ett eftersökt vis, som Allmänna Galleriet, utan märkligt nog helt naturligt charmigt rufft. Det luktar inte rök, men det ser ut att lukta rök. Sjöhästen är ett tillhåll för en aldrig sinande ström av klubbar, poetry slams och livespelningar. Det var också ett tillhåll för en finfin oxbringa, men den verkar tyvärr ha avlägsnats från menyn. Det hade varit trevligt att påstå att Sjöhästen är Hornstulls svar på Tranan, men det vore lögnaktigt eftersom köttbullarna och framförallt potatismoset inte alls håller samma klass, även om pressgurkan är en höjdare. Servicen är inte heller lika imponerande som på Tranan. Mest gillar vi därför Sjöhästen på grund av den utmärkta husmanskosten och den softa miljön. Sjöhästen är en borg för dig, din öl och en grillad röding. I dunklet på Sjöhästen kommer de andra inte åt dig. Vid vårt senaste besök luktade det tyvärr bajs på Sjöhästen. Det har det inte gjort tidigare och gör förhoppningsvis inte i framtiden, då servitrisen spekulerade i att odören sannolikt härrörde "från ett sällskap med Parkinsons sjukdom".