Det har gått tio år sedan Columbus (Jesse Eisenberg) och Tallahassees (Woody Harrelson) vägar korsades med systrarna Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) i Zombieland. Efter ljumt mottagna storfilmer som Gangster Squad och Venom märks det att regissören Ruben Fleischer är mer hemma i manusförfattarna Rhett Reeses och Paul Wernicks skojfriska zombieuniversum.
Under tiden som passerat har den brokiga skaran slagit sig till ro i Vita huset. Inledningsvis är Zombieland: Double Tap nästan lika obekväm och rastlös som Wichita och Little Rock i den familjära tillvaron. Det är inte bara Columbus och Wichitas förhållande som knakar i fogarna. Utan Little Rock har nästan blivit vuxen och vill lämna boet, så att säga. Den här gången hägrar Graceland på horisonten istället för ettans nöjesfält, men också suget efter att träffa människor i sin egen ålder och slippa Tallahassees överbeskyddande faderskänslor.
Det är en smått sömnig start, men när Little Rock rymmer med hippieklyschan Berkley (Avan Jogia) dröjer det inte länge innan skådespelarna börjar ha roligt med materialet. Wichitas, Columbus och Tallahassees sökande efter den förlorade familjemedlemmen kantas av relationsgroll, Elvismemorabilia, andra popkulturella referenser och splatter-slapstick när zombies avverkas ad infinitum.
Särskilt Eisenberg verkar trivas som den neurotiske nörden Columbus, som precis som i första filmen listar sina regler för överlevnad samt guidar publiken till amerika efter zombieapokalypsen. Med ett par Woody Allenfilmer på sitt cv sen sist framstår Eisenberg än mer som en av dennes arketyper - bara det att den referensrika humorn förstås blinkar till Terminator, Simpsons och Dawn of the Dead snarare än Ingmar Bergman eller psykoanalys. Som för att förstärka Columbus fysiska och intellektuella släktskap med Allens många förlorare påtvingas han en flirt med en nesligt skriven bimbo (Zoey Deutch). En på flera plan enerverande källa till nötta skratt.
Även metanivån har skruvats upp, ett problem filmen delar med årets andra Zombiekomedi, Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die. Filmerna delar också Bill Murrays patenterade utstrålning, om än här i en repriserad cameo. Men i jämförelse håller Zombieland: Double Tap ett mycket högre och publikfriande tempo. Och även om valda sträckor på den bloddränkta roadtrippen fungerar bättre än andra lär fans av ettan knappast bli besvikna.
