Ya-Ya Flickornas Gudomliga Hemligheter

Näst efter dvärgar tror jag att äldre kvinnor får minst roller i Hollywood-filmer. Man kan tänka sig dusterna som utspelar sig mellan damernas agenter när ett tantfilms-manus dyker upp på marknaden vart tredje år eller så. I själva verket är det antagligen rivaliteten om rollerna som har skapat själva genren: sentimental film om vänskap och visdom som bärs upp av skådespelerskor milshögt ovan manusets nivå. De gudomliga Ya-Ya-flickorna är stekta gröna underbara sydstatskvinnor på gränsen till [I]Bagdad Café[/I] . Filmen är baserad på två romaner och följer tre generationer kvinnor i tre olika tider. De fem huvudpersonerna spelas av fjorton olika skådespelerskor. Tretton av dem är fantastiska. Den fjortonde är Sandra Bullock. Det är därför ironiskt, eller snarare pinsamt, att just hon gestaltar Siddalee Walker, den framgångsrika skådespelerska vars självbiografiska pjäs får mammans tantmaffia att gå i taket. Stjärnan tror sig ha haft en olycklig barndom, men det är bara för att hon inte förstår sin mor, säger tanterna. De kidnappar Sidda strax innan premiären, vilket knappast är en stor förlust för Broadway, för att hon ska få veta hur det var på riktigt. Callie Khouri, som skrev och producerade [I]Thelma och Louise[/I], gör en fin regidebut med det otacksamt mångsidiga materialet. Givet vidden på [I]Ya-Ya-flickornas hemligheter[/I] är det ett bra drag att hålla fokus på ramberättelsen och låta de många inklippen från tidigare åldrar kännas som berättelser i första person. Berättandet är faktiskt själva temat - klyftan mellan generationerna är en avsaknad av ord. Det ligger en obehaglig symmetri i att bristen på bra tantfilm till stor del beror på samma tystnad. 1,6-miljoner svenska kvinnor över 50 borde räcka som målgrupp men vi får ändå nästan aldrig höra deras berättelser. I synnerhet inte de som likt [I]Ya-Ya-flickornas hemligheter[/I] till slut är ganska vardagliga. Dramatiskt eller chockerande blir det aldrig, detta är inte katharsis-pornografi i Tidvattnets furste-stil. Men jag var hela tiden intresserad och grät till och med en liten skvätt. Det är nämligen ganska rörande att känna igen sin egen mormor i Ellen Burstyns eller Maggie Smiths fräsiga medelklass-divor. Cocktails som underhållning, äktenskap som vana, känslor utbytta mot en väluppfostrad vänlighet. Skönt att man inte var barn till dem på femtiotalet; skönt att ibland se film där de här människorna existerar.