Wilbur

Lone Scherfig fortsätter sin kampanj för att övertyga biopubliken om hur roligt det kan vara med döden. Må bra-filmen [I]Italienska för nybörjare[/I] innehöll ju ett ovanligt högt antal lik och begravningar. Nu fortsätter hon på samma linje med en svart komedi om Wilbur, en suicidal man som aldrig riktigt lyckas med sitt livsprojekt - att ta sitt liv. De som tyckte att [I]Italienska...[/I] urartade i en sentimental och banal må bra-smet kan glädjas åt att sådana övertoner försvunnit den här gången. Frikopplad från Dogmebojorna har Scherfig gjort en betydligt straightare film med huvudkonflikten koncentrerad kring de två bröderna Wilbur och Harbour - där den ene är rädd för livet, den andre för döden. De två kompletteras med den ensamstående mamman Alice som jobbar som städare på ett bårhus, och som med tiden utlöser ett stillsamt triangeldrama. Manuset har Scherfig skrivet tillsammans med hyperproduktive Anders Thomas Jensen, som också står bakom så vitt skilda manus som [I]Mifune[/I], [I]Älskar dig för evigt[/I] och [I]Gamla män i nya bilar[/I]. Från början var [I]Wilbur[/I] skräddarsydd till samma ensemble av skådespelare som var med i [I]Italienska...[/I], men av ekonomiska skäl blev det inte så, inspelningen och handlingen flyttades till Skottland, och rollerna besattes med engelsktalande skådespelare (enda påminnelsen om moderlandet är Mads Mikkelsen i en liten biroll). Scherfig är inte ensam bland de danska regissörerna att ta steget över till det engelska språket, och därmed - är det tänkt - en större möjlighet att lyckas på den internationella marknaden. Thomas Vinterberg ([I]Festen[/I]) gör det med [I]It´s All About Love[/I] som kommer senare i vår och Nicholas Winding Refn ([I]Pusher[/I]) har gjort independentfilmen [I]Fear X[/I] i USA. Men man ska inte underskatta riskerna med att byta språk och miljö. De danska filmernas framgångar har byggt på kombinationen av universella teman och det specifikt danska i språk, miljöer och skådespeleri. Scherfig har också gjort sitt bästa för att undvika att hennes film ska bli en europudding och har ändrat i manus för att rota filmen i Glasgow och göra en, åtminstone på ytan, skotsk film. Och till viss del har transformeringen lyckats, Scherfigs lite vridna humor fungerar i alla miljöer, precis som hennes fascination inför det förbjudna, och reflexen att bryta med något brutalt när saker och ting blir för sött, tillrättalagt eller ofarligt. Men hon hade behövt sin ensemble av danska skådespelare för att föra den här historien i hamn. Den sista millimetern i exakthet saknas, och logiken i själva historien blir lidande. Lite av skotska för nybörjare - filmen har definitivt ett hemland, men regissören är snarare en ekonomisk flykting än någon som valt att flytta dit på eget bevåg.