Whale Rider

Det här är den bästa barndomsskildring jag sett på många, många år. Niki Caro och rollfiguren Pai tränger sig in i en mansdominerad genre med en historia som lyckas förena ett helgjutet feministiskt budskap med ett magiskt berättande. Det blir aldrig pamflettartat, eller klumpigt politiskt, bara ett självklart budskap med exakt tonträff. I en liten by på Nya Zeeland styr och ställer den gamle maoripatriarken Koro. Han ska hitta sin efterträdare är det meningen, den som ska leda den lilla folkspillran in i framtiden. Och trots att han har den överlägset bästa kandidaten, barnbarnet Pai, boende i sitt eget hus, tränar han byns ganska värdelösa pojkar istället. Ja, han till och med förbjuder Pai att vara med på undervisningen, och hänvisar till de gamla traditionerna. [I]Whale Rider[/I] blir så småningom till en feministisk kampfilm om flickors rättigheter, men utan att gå miste om magin i de myter och fantasier som rör sig i Pais huvud. På samma sätt är det också ett relationsdrama, där man visar smärtan som Pai känner när hennes stora manliga förebild plötsligt behandlar henne strängt och orättvist, bara på grund av att hon är en flicka. Samma känsla som också plågar Koro som gör sitt barnbarn illa eftersom han tror att det är det bästa han kan göra för kollektivet. Maorikulturen blir aldrig förminskad till någon sorts etnokitsch i [I]Whale Rider[/I], utan regissören Niki Caro lyckas med säker hand föra samman allt från strandade valar till maorisk kampsport till en fokuserad berättelse. Hon rör sig utan större ansträngning från en socialrealistisk stil om den utsatta position som maorifolket lever i idag, till de mytologiskt laddade scenerna mot filmens slut som nästan antar en sorts sagoform, där den lilla flickan ska rädda strandade uråldriga valar från en säker död. Sedan är förstås också huvudrollsinnehaverskan Keisha Castle-Hughes ett obeskrivligt fynd, som ger Pai den sorts självklara självkänsla som inte låter sig knäckas av varken stamöverhuvuden eller gamla traditioner. Det här är den typen av film som man skulle vilja tvångskommendera ut på landets skolor - men den fungerar lika bra på en äldre publik - åtminstone om man tänker på hur många vuxna män som satt och snörvlade i bänkraderna på pressvisningen.