En kvinna i brand-regissören Céline Sciamma är smart som låter sin tonårsskildring och debutfilm Water Lilies (2017) utspela sig i en simhall i en Gattaca-liknande parisförort. Kroppen hamnar automatiskt i fokus, och med det även ängsliga blickar, sexualitet, teen spirit och hierarkier. Detta tvetydiga coming of age-drama för tankarna till Eric Rohmer och Catherine Breillat, och gett Sciamma smeknamnen ”Breillat nouveau” (den nya Breillat”) och ”anti-Breillat”.
Marie fascineras av Floriane – den lolitiga lagkaptenen i konstsimlaget – som tycks ha en hållhake på varenda man i sin omgivning. Ju mer de umgås, ju mer tröttnar Marie på Anne som är så tafatt i sina försök att dölja sin övervikt i jeans som är så tajta att hon måste trippa fram. Vid första anblick är karaktärerna – Blyger, Snyggis och Klumpis – väl enkelt skissade. Men tack vare subtiliteter i regi och manus, växer de till att bli icke forcerade och autentiska.
Humor och smärta avlöser varandra och illustreras bäst av Louise Blachères Anne: dråplig, underbar och en ”one day you’ll be cool”-typ. Ett mellanting mellan trumpna Anais i Brellaits A ma soeur (2001) och kärlekskranka Anette i Glappet (1991). I scenen på franska donken fastnar skrattet i halsen, när Anne först ställer till en scen för att hon inte får köpa en happy meal och sedan får en elak gliring om sina bröst ”som bara är fett” från Marie.
Liksom i Charlène Faviers Slalom (2020), är de sexuella gråzonerna i idrottsvärlden närvarande. Floriane kallas implicit för ”slampa” och när Marie ser henne försvinna iväg med en massör, säger någon ”nu prostituerar hon sig igen”. Samtidigt som Sciamma skildrar tonårstjejer ur deras perspektiv, väcker hon frågan om när den kvinnliga blicken på kvinnokroppen övergår i en objektifierande blick. För det är inte alltid tydligt på vems villkor kropp och lust skildras. Ponera att Francois Ozon hade regisserat denna film och blivit tillsammans med Adèle Haenel som spelar Floriane (vilket Sciamma blev) – ramaskri.
