Vad hade hänt om Martin Scorsese istället för No direction home satt sig ner i några månader och pratat om döden, Bibeln och benzedrin med Johnny Cash? En poänglös fråga förstås, men svår att undvika när biopicen som format gång på gång visar sina brister. Precis som Jamie Foxxs är kusligt exakt i sitt spel i Ray, träffar Joaquin Phoenix något i Cashs pastorala pondus som är odiskutabelt. Ändå blir Walk the line en förvånansvärt tillrättalagd historia. Cop Land-mannen James Mangold bestämmer att ett helt liv - från skivkontraktet med Sun Records 1957 till att June Carter till slut svarar ja i mars 1968 - kan förklaras genom en annan människa. Men June Carters roll som livlina problematiseras aldrig. Under alla dessa år som hon retsamt höll Cash på avstånd och han fick hålla till godo med att supa med Jerry Lee Lewis kompband och peta i sig anti-depressiva medel, fortsätte han ändå - genom hela 60-talet - att bygga upp en odödlig katalog för Columbia Records. Hur? En gåta förblir även Johnny Cashs hemsnickrade självmytologisering. Vid en middag säger hans pappa syrligt att den där natten i fängelset gjorde hans självbild gott. Mycket mer blir det inte.
Men som sagt, det är en rörande bouppteckning. Och Joaquin Phoenix är briljant.Skådespelare:
Regi:
