Vulkanmannen

Efter ambitiöst skruvade Harry & Sonja samt denna nakna hyllningsdikt till Sveriges Bukowski, författaren Sture Dahlström, står åtminstone ett klart: Björn Runge är en mycket egen filmskapare. Sett mot den likformighetens fond som tornar upp sig över svensk film är detta naturligtvis en komplimang. Runge verkar veta vad han vill och gör film av det, korrigerad enbart av Runge själv. Men oavsett det onekliga värdet i det sistnämnda finns det också ett aber: risken att bli för intern -- med sig själv.Detta är i och för sig bara ett problem förutsatt att man har en önskan att nå ut till publiken. Vilket i detta fall inte ter sig vara självklart. Runge verkar mer vara ute efter att hitta sin egen position gentemot den författare han uppenbarligen dyrkar. Runge, som också "agerar" i denna semi-dokumentär, säger nämligen redan inledningsvis något i stil med att "detta är inte filmen om Sture Dahlström utan den film som jag skulle vilja göra om Sture Dahlström. Om han ville och jag kunde". Typ. Sökandet efter favoritförfattaren går till på ett i dokumentär-sammanhang aningen oortodoxt vis. Runge intervjuar inte, låter inte Dahlström utgjuta sig, utan ger oss istället en närmast konnotativ bild av författaren. Vi hittar bland annat regissören framför sitt story-board planerandes den scen vi just beskådar och vi ser honom i sökarens och i den dyrkandes roll. Till en början känns allt detta friskt, oväntat och upplyftande. Det är alltid glädjande att hitta någon som vill bryta de givna ramar som egentligen inte borde finnas i detta möjligheternas medium, men snart tar den ofta upprepade brasklappen om att detta "bara är ett försök" udden av allt annat. Om nu inte ens Runge vet om han nått fram till Dahlström, varför ska då publiken avkrävas 70 kronor för att få ta del av detta frågetecken? Mot slutet av filmen, då tankarna i futilt försök att fatta poängen har lutat sig tillbaka mot hjärnbarken, undrar redaktören i mig varför filmen över huvudtaget lämnade manusstadiet. Eller varför den åtminstone inte kortades ner med en timme. Det är nämligen ungefär så långt det är kvar när vi har insett det som visar sig vara filmens enda budskap: att Runge älskar Dahlström, att Dahlström troligtvis gillar Runge och att vi i denna film inte kommer att få lära känna Sture Dahlström ett dyft mer än vi kan göra genom att läsa hans böcker.