Be immersed in a dynamic, awe-inspiring, larger-than-life experience! Så säljer framtidsföretaget Hologram Base sina tjänster. Under 2019 kommer de få Amy Winehouse att återuppstå och turnera i hologramform – nu under oxveckorna skulle de väl kunna få vem som helst, särskilt Ulf Kristersson, att gå med på att låta sig ersättas av ett hologram på jobbet. En förklaring till varför idén än så länge främst har gått hem hos folk i musikbranschen kan till viss del hittas i Brady Corbets andra långfilm Vox Lux.
Det börjar väldigt bra – övertygande Raffey Cassidy spelar Celeste, en 14-åring som överlever en skolskjutning år 2000, och under minnesstunden sjunger en ballad som inte lämnar något amerikanskt öga torrt. Filmens bästa scener, som lyckas fånga in kontrasten mellan tragedin och det faktum att tonårstrauman är en lönsam business, utspelar sig redan i början. Och sedan blir det citius-altius-fortius – om det nu är så att några tjusigt klingande latinfraser är bra för ens status.
Mycket kan sägas om Brady Corbet, men inte att han snålar med intrycken. Det han kokar ihop i sitt nya musikaldrama är en slags extrovert explosion av tankar inkapslad i en frustrerad visionärs adhd-huvud. Vox Lux är ett högljutt samtida collage där bibliska allusioner, terroristattacker och beroendeframkallande poplåtar (Sia och Scott Walker står för soundtracket) möts, stundtals lika oväntat som de olika algoritmalstrade bilderna i ett instagramflöde. Effekten skulle kunna fördömas som ojämn med alltför många löst hängande trådar, och visst, Corbet skulle kunna lära sig en hel del om rytmisering från exempelvis Xavier Dolan, men samtidigt finns det potential i den här hånfulla, desillusionerade blicken på popkulturens orubbliga monarki.
När Celeste vuxit upp till den Black Swan-dynamiska och karismatiska Natalie Portman, har hon blivit lika vidrig som den värld som har format henne. Artistmässigt är hon ett glittrande hologram med ett entourage (Jude Law och Stacy Martin), en show och en scenpersonlighet byggd på lättillgängliga plattityder. Och bakom kulisserna? Who cares.
