I sin nya film om ett gift par i livets slutskede bantar den annars så explosiva regissören Gaspar Noé ner sitt epileptiska och konfrontativa filmspråk till två handhållna kameror. Var för sig fixeras de två makarna simultant i en split-screenlösning som vid första anblick kanske känns mer lågmäld än Noés tidigare filmer, men som för den sakens skull knappast är fattigare på visuella intryck.
Större delen av speltiden tillbringas i parets stökiga lägenhet bland drivor av böcker. Han är en åldrad filmskribent spelad av Giallomästaren Dario Argento, och är uppslukad av arbetet med en ny bok om film och drömmar. Så beskriver han det själv i vart fall. Men kanske är den påbörjad och oavslutad sen länge. Ett sista sätt att klamra sig fast vid verkligheten, även om själva ämnet också föreslår en flykt.
Hans fru, spelad av Françoise Lebrun, har svårare att hålla kvar. Eller att styra över någon flykt. För varje dag försvinner hon djupare i sin demens. Att hon som gammal psykiatriker fortfarande får lösa ut sina egna recept hos kvarterets apotekare hjälper knappast situationen.
Paret rör sig in och ut ur varandras respektive bildram - kokar kaffe, rotar bland böcker och pillerburkar - men utan att bilderna för den sakens skull sammanfogas. Istället sträcks kanske en hand ut, korsar bildramen och förvränger den tillhörande kroppen genom att sammanblanda perspektiven. Bara ibland lämnar en kamera ena makens sida för att släppa in deras son Stéphane (Alex Lutz) i berättelsen. Stilistiskt kan det kanske beskrivas som ett slags dogmadiptyk där det möjligen finns mer att upptäcka i de dubbla perspektiven än vad ett par ögon hinner registrera.
Formatet är tillsammans med den sävliga speltiden filmens stora tillgång. Noé visar också övertygande på ett mer ömsint handlag än vad vi är vana vid. Något som ger behövlig luft åt den svärta som är desto mer bekant. Vad som i stunder däremot belastar filmen är valet av Argento. Det är ett förvisso roligt tilltag, och bitvis hittar Argentos uttryck en stakande äkthet. Men så fort berättelsen kräver att han skruvar upp dramatiken skorrar den bristande rutinen ljudligt. Särskilt jämte den långt mer erfarne Lebrun. Det är också den främsta anledningen till att Vortex inte når samma höjder som Michael Hanekes ämnesbesläktade Amour. Men allt som allt har Noé ändå åstadkommit en föredömligt levande film om livets slut.
