Volcano

"Men det var ändå ganska kul att se en katastroffilm. Det har jag inte gjort sedan Skyskrapan brinner", sade en bekant efter visningen av Volcano, Hollywoods senaste bidrag till genren. Jo, den som inte har sett sentida Twister eller Dantes Peak kan möjligtvis hemsökas av en svårdefinierad känsla av välmående, kanske nostalgi, inför denna närstudie i datorgrafiskt framställda lavaströmmar som banar sin väg genom Los Angeles. Möjligtvis. Om nu viljan att se en vulkan eruptera överstiger våndan att utsättas för genrens samlade schablon-arsenal.Regissören Mick Jackson (Bodyguard) är uppenbarligen medveten om att de dramaturgiska klichéer som regerar genren är vådligt slitna, men han vågar ändå inte riktigt släppa taget om dem (kanske är det en omöjlighet, som att önska bort fettet ur smör). Han väljer istället anfall som bästa försvar och gör sig kvitt de mest obligatoriska premisserna redan från start. Den lätt korkade myndighetspersonen som absolut inte vill evakuera staden trots att befolkningen med all sannolikhet annars kommer att grillas levande. Det stora tunnelbanebygget, hur kostsamt som helst, som inte kan stoppas bara för att en besserwisser (Tommy Lee Jones) säger så.Nå, hjälten får rätt, han bevisar att han faktiskt är en bra pappa trots att han lämnar sin dotter ensam i eldhavet -- plikten kallar ju -- och han lyckas indirekt se till att en svart huligan och en vit nazi-polis blir kompisar i kampen mot vulkanen.Rätt ska vara rätt: första halvtimmen, när min hjärna kalkylerade i hur mycket en skada en vulkan i centrala LA skulle kunna ställa till med, hade Jackson min uppmärksamhet. Men när han inte ens kunde ställa till med en rejäl katastrof, när dukens scenerier inte ens nådde halvvägs ikapp mitt inre dito, gick den sista goda viljan upp i rök.