Virtual Sexuality

Bioannonsen/affischen är mycket lockande - under förutsättning att du är grymt retroinriktad samt estetiskt och intellektuellt handikappad. En ung tjej, fångad i något slags partyögonblick, armarna i luften, ett snett leende, en anstrykan av desperation i ögonen. Bakom henne en ung man, blond, cool, snygg - och mellan dem något slags ljusfenomen. Kanske en dos cyberkärlek. Anrättningen toppas av en käck slogan som tagen ur [I]Silikon[/I]: "Svårt att hitta den perfekta killen? Gör en själv!" Om de affischansvarigas intentioner var att skrämma iväg alla utom mycket unga 15-åringar får nog kampanjen anses vara väldigt lyckad: få andra lär hitta några större kvaliteter i detta engelska besök i high school-genren - ett besök som är krasst kalkylerat för att nå målgruppen. Justine är trots sina 17 år fortfarande oskuld, och det verkar som om merparten av hennes jämnåriga kamrater lider av samma åkomma (vilket ger filmen en lätt anda av science-fiction), och ingen av skolans killar anses vara värd att ändra på den saken. Vid en lättare, dator-relaterad olycka råkar Justine skapa en riktig läckerbit som ändå kan tänkas få uppdraget. Nick Hurrans mycket juvenila film lockar alltså med sex, cyber och - enligt det som visas på duken, men knappast kan förnimmas - äkta känslor, men är egentligen inte mycket mer utmanande än Kamratposten. Det är följdaktligen en oförargerlig skapelse som det inte är lönt offra krut på, och visst är såväl bilden som texten klart mycket mer avspänd och frispråkig än i de nämnda amerikanska filmiska hormonstormarna, men kontentan och slutsentenserna är lika tröttsamt motsägelsefulla som vanligt: alla inser att det inte är utseendet som räknas; huvudsaken är att man är en fin medmänniska - men helst ändå en odiskutabelt snygg sådan.