Vid första ögonkastet

Ibland märker man att tiden går. Kelly McGillis har till exempel blivit äldre. Det måste således ha gått några år sedan Top Gun. Det är sådant man hinner sitta och tänka på när man ser Vid första ögonkastet. Ni kanske anar varför. Kelly McGillis är dessutom en av få som kommer undan med äran i behåll, i rollen som vårdande storasyster till den blinde Val Kilmer. Hon har offrat sitt eget liv för honom. I en av filmens bättre scener spricker hon på den punkten. Lite rörande, trots allt. Annars är det här en stor besvikelse. Jag hade väntat mig betydligt mer av Irwin Winkler, som ändå signerat så intressanta filmer som Oskyldigt misstänkt och Night And The City. Samt producerat en hög storfilmer, som Maffiabröder, Tjuren från Bronx och Music Box. Här är det uppenbarligen fler än Val Kilmer som gått omkring med blindkäpp. Vid första ögonkastet skriker efter ett bra manus med kraft och dynamik. Istället masar den sig fram, lyfter aldrig och glider ändå över två-timmarsstrecket. Mira Sorvino, som fortfarande inte överträffat sin insats från Woody Allens På tal om Afrodite, åker iväg från New York för att vila upp sig på ett kurhotell. Hon är något så originellt som arkitekt - alla som sett minst 50 Hollywoodfilmer om arkitekter under 90-talet, räck upp en hand. Och hon är utarbetad. Så på kurhotellet beställer hon massage och hamnar bokstavligt talat i händerna på Val Kilmer. Eftersom han är blind så är det naturligtvis så fint ordnat att alla hans övriga fyra sinnen står i zenit. Till exempel masserar han Mira så att hon börjar gråta. Jättefint. Så trots att han är blind och trots att han går och ser ut som en vit Stevie Wonder - med bakåtlutat huvud och ständigt flin - så faller Mira för Val och släpar med honom till New York, för vidarebefodran till en femstjärnig ögonläkare, där han så småningom opereras. Visst finns det förtjänster i somliga detaljer. Som insikten att det inte bara är att se när man plötsligt kan se. Man måste lära sig att se. Hur vet man till exempel att en bläckfisk är en bläckfisk när man aldrig sett någon? Tål att tänka på. Men långt innan dess har manuset gått i stå och eftersom ingen av skådespelarna har förmågan att bära en film själv, så får man som sagt fundera på annat. Som varför man inte döpte filmen till Blind Date. Det hade faktiskt varit lite kul.