Den är inte lika stark som Fuckin Åmål, inte lika storslagen som Tillsammans, inte lika politisk som Lilja 4-ever, inte lika mörk som Ett hål i mitt hjärta. Men kanske är Vi är bäst! Lukas Moodyssons gulligaste film. Och när jag skriver “gulligaste” menar jag det ur den mest positiva aspekt man kan tänka sig. Ur den mest livsbejakande och direkta aspekten.
För de av er som inte redan hört storyn handlar Vi är bäst! om Bobo, Klara och Hedvig - tre tjejer i tolvårsåldern som bestämmer sig för att starta ett punkband trots att New Wave-storasyskonen säger att punken är död och knäpper sina svarta skjortor och hårdrockarna på ungdomsgården bara kör riff från senaste Scorpions-singeln. Filmen utspelar sig i Stockholm 1982 och tidsandan känns ofelbart autentisk. Allt från Billybokhyllorna belamrade med lp-skivor till mjölkpaketen och faktumet att helt vanliga människor bor i treor i innerstan sätter stämningen. Än en gång lyckas också Moodysson få obeprövade ungdomar att leverera storverk från början till slut.
Vi är bäst! är ingen episk historia fylld med stora sorger och euforiska segrar, iallafall inte på ytan. Filmen skildrar livet just som det ter sig i de tidiga tidiga tonåren. När allt är trevande, pubertalt, sprudlande och känslosamt. När vännerna betyder allt och en låt av KSMB kan förändra hela ens världsbild. Mer än något annat personifierar Bobo, Klara och Hedvig samtidigt både essensen och meningen hos barndomen och punken. Det otroligt fruktansvärt raka, passionerade och sorglösa. Det oövervinnerliga och kompromisslösa.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.
