Tony Gatlif har blivit filmvärldens egen ambassadör för romerna. Med [I]Latcho Drom[/I] vävde han en färgstark gobeläng mellan Indien och Andalusien och gav oss den lektion vi aldrig fick i skolan om de zigenska folkens vandringar genom århundraden. Film när den är som bäst - plötsligt förstod vi något nytt, och detta bara genom bilder och musik. [I]Latcho Drom[/I] saknade helt dialog.
Uppföljaren [I]Gadjo Dilo[/I] krokade på något sätt i där slutackordet klingade ut i [I]Latcho Drom[/I]. Vi blev alla den franske killen som åkte ner till en zigensk by i Rumänien för att där få veta mer om den sångare som hans pappa hade varit så förtjust i. Väl på plats blottläggs avgrunden mellan västerland och zigenare.
Liksom [I]Gadjo Dilo[/I] har [I]Vengo[/I] sin utgångspunkt i musiken, men medan den förra hade en historia att berätta - något med början, mitt, slut och sensmoral - så är [I]Vengo[/I] på tok för tunn för att kavlas ut till långfilm. Vilket tydligt avslöjas av de många och långa musikavsnitten i den knappt en och en halv timme långa filmen.
Efter två musikavsnitt, som tar filmens första tio minuter i anspråk, möter vi Caco, som står och gråter vid sin döda dotters gravkammare. Cacos familj ligger också i fejd med en annan zigenarfamilj, Caravaca. Cacos bror har haft ihjäl någon i den familjen och vi snackar alltså blodshämnd. Någon ska få plikta med sitt liv.
Buffliga möten mellan familjerna, tillika ganska illa spelade, varvas med eldig och själfylld flamenco. I en större biroll förekommer Cacos brorson Diego, som har ett fysiskt handikapp. Men även hans karaktär förblir oklar och outnyttjad.
Och inte bara han. På något sätt finns filmen där - förutsättningarna och figurerna är på plats. Men långfilmen kräver sin fördjupning och den tycks Tony Gatlif inte intresserad av - den här gången i alla fall. Han gör istället en kortfilm som han tänjer ut till långfilmsformat med musikens hjälp. Och som film betraktat blir det hela till slut ganska trist och platt.
Vengo
Skådespelare:
Regi: