Gérard Depardieu har misshandlat sin hälsa på livets buffé och blivit tjock, men om han är glad är Isabelle Huppert nöjd. De känner varandra väl, regredierar raskt i gamla tjafsmönster, pendlar mellan distanserade artighetsfraser drivet av ett ”filosofiskt” babbel och verklig samhörighet som definierar vilka de en gång var. Och visst finns det något intressant i pendlandet mellan förnekelse och uppriktighet, men för att vara en film som tar upp livets mysterier har den förvånansvärt lite själ i sig.
Ex-paret återförenas i öknen. I ett brev från den döda sonen står platser och tider. Möt mig där, ciao. Den ena är förhoppningsfull inför ett möte med sonen, den andra skeptisk. Amerikas öken tecknar sig gränslös och vild sånär som på den asfalterade vägen och något godispapper. Och så replikerna som inte känns organiska.
Vem hade kunnat ana att stjärnskådespelarna är som allra sämst när de spelar sig själva? För spelet, det är tekniskt skickligt, men hämmat. Humörväxlingar som ofta fungerar som karaktäristisk dynamit i fransk film känns enbart konstlade här. De sitter på hotellrum, på diners, i öknen och på uteserveringar. De pratar om allt och inget och i båda fallen är det jättetråkigt. Jag vill stanna bland solsting, syner och en särskild mystisk närvaro medan filmen i maklig takt driver handlingen mot öknen och mötet som möjligen ska äga rum.
