Filmmusik kan tala ett eget språk, och det inledande musikstycket till Vänskap på Spitfire Grill avslöjar att detta är en varm, mänsklig berättelse om överlevnad, med sentimentala och övernaturliga inslag. Så tolkar åtminstone jag den smeksamt expressiva stråkorkestern och tro det eller ej, varenda ton infrias.
En vag känsla av förutsägbarhet infinner sig och präglar hela filmen.En ung kvinna kommer till den lilla restaurangen Spitfire Grill i ett litet samhälle i Maine. Perry (Alison Elliot) har suttit i fängelse, men det är inget hon skäms över. Flitig som ett bi och frankt uppriktig har hon snart charmat den kärva restaurangägaren Hannah, utmärkt spelad av Ellen Burstyn, som i början av filmen bryter benet. Hannah är lite skruttig, vill egentligen bli av med restaurangen, och med hjälp av Perry och svärdotten Shelby sätts en plan i verket. I samma veva upptäcker Perry en mystisk varelse i skogen, som Hannah i hemlighet ger mat till.I jämn takt leder små pusselbitar av information från det förflutna fram till en gripande, tårframkallande slutscen då allting faller på plats. Under tiden skildras starka kvinnors öden, svaga män och trångsynta lokalbor, vänskap på Spitfire Grill är kanske inte världens mest originella fim, men synnerligen effektiv och sentimental i sitt berättande. Debutregissören Lee David Zlotoff har gjort en dynamisk lågbudgetfilm av sitt manus med Hollywood-kvalitet, och man tackar sin lyckliga stjärna för att slippa se de vanliga, miljonavlönande storstjärnorna på duken. Istället är det nya, fräscha ansikten -- bortsett Ellen Burstyn och Will Patton -- och de känns inte lika påträngande felfria och vackra. Lite mer mänskliga. Synd på stråkarna bara
The Spitfire Grill
Skådespelare:
Regi:
