Vad är klockan i Paris?

Tsai Ming-Liang är inget för otåliga. I [I]Vad är klockan i Paris?[/I] putsar han dessutom ytterligare på en redan minimalistisk berättarteknik. Tempot är långsamt, kameran står alldeles stilla, varje scen består av en enda tagning och replikerna är nedskurna till bara det nödvändigaste. Lite berättar Tsai Ming-Liang sina historier genom att visa upp det som andra stryker från ett manus, och han koncentrerar sig på det till synes meningslösa - toalettbesök, pauser, väntan och måltider under tystnad. Ändå lyckas han göra händelselösheten fascinerande och talande i sig genom en exakthet i uttrycket och små, diskreta detaljer som hjälper till att göra dechiffreringen av intrigen till en del av filmen. Precis som noggrannheten i valet av skådespelare, som gärna får vara amatörer om de bara har rätt utstrålning eller utseende. Som Lee Kang-Sheng, ständig huvudperson i Tsai Ming-Liangs verk, vars nollställda uppsyn är en viktig del av uttrycket. Ur regissörens tidigare produktion har jag särskilt tyckt om [I]The River[/I] och [I]Hålet[/I]. Olycksbådande filmer där små händelser blev dramatiska och hotfulla tecken. Fullt lika mörk och illavarslande är inte [I]Vad är klockan i Paris?[/I], men det handlar även den här gången om oförklarliga händelser och människors ensamhet. Några människor som knyts till varandra genom gåtfulla sammanhang, och som delar upplevelser och känslor utan varandras vetskap. Huvudpersonen Hsiao-Kang träffar en kvinna som reser till Paris, varpå han börjar ändra alla klockor han ser till Paristid. Hans mamma är uppriven över att hon just blivit änka och letar efter tecken på att hennes man reinkarnerats i hennes närhet. Och kvinnan som rest till Paris drabbas av den olycklige turistens mardrömslika känsla av isolation, något som förstärks av de mystiska ljud hon hör nätterna igenom från hotellrummet ovanför henne. Det parisiska inslaget är en del av en sorts hyllning till fransk film och Truffaut, med klipp från [I]De 400 slagen[/I] och med dess huvudrollsinnehavare Jean-Pierre Léaud i en kort cameoroll. Just hyllningsdelen är kanske lite för nördig för min smak, men annars kan man alltid lita på Tsai Ming-Liang för en annorlunda och fascinerande filmupplevelse. Kanske tycker jag att han här vilar lite på gamla segrar och inte når samma intensitet i uttrycket som förr. Men en säregen filmupplevelse är det likväl.