Med Anders Skogs verklighetsbaserade Uppsalakidnappningen har Sverige fått sin egen Fargo. Precis som i Cohenbrödernas formskapande film från 1996 och efterföljande tv-serie finns här svart humor, en slö polis som mest bryr sig om sin trasiga kaffemaskin och ett gäng pengakåta, ”vanliga”, men klumpiga människor som försätter sig i en situation som de tappar kontrollen över.
Offret är Sebastian, en skötsam juriststudent med pengar i familjen. Förövarna består av den manipulative Josef, den sluga flickvännen Shirin samt Henning som är ”autist light”. Sättet som filmen motiverar att de senare två hoppar på Josefs vanvettiga idé – en svartmålande lögn han tycks dra så där i förbifarten – är bristande. Å andra sidan är det kanske mycket begärt att på 90 minuter inte bara skildra alla stolligheter i kidnappningen utan också få tittaren att förstå vad som drev dem till sina handlingar.
Filmen ligger nära de verkliga händelser som ägde rum för snart sju år sedan. Som dåvarande Uppsalastudent minns jag dem väl. Kanske lite för väl? Jag förstår lockelsen i att göra film av deras kidnappningssoppa som med ett husköp i Västerbotten, en sömnmedelkryddad köttfärspaj och en fejkad rysk maffiaboss känns som något taget ur just… en film. Samtidigt väcker den en del etiska frågor då den trots allt gör underhållning av någons trauma. Jag menar att filmen själv sätter fingret på ett problem mot slutet. Här blir det tydligt att Josef är en person som drivs av en djup vilja att göra avtryck, att bli någon (något hans utspel i P3-dokumentären om fallet också bekräftar). Och nu har han alltså gått och blivit filmskurk!
Skog låter filmen passera som svart komedi genom att göra Josef till berättare (och pajas). Hans refererande till olika teorier och begrepp blir stundtals väl torftigt, men är i grund och botten ett effektfullt berättargrepp. Bäst är det när den går i tydlig diskrepans med bilden och pekar på ett av Josefs tydligaste karaktärsdrag: verklighetsfrånvändhet. Min skepsis rinner till viss del av under filmens gång. Det finns en energi i berättandet och klippningen som är uppfriskande. Trots att den inte är fri från den sedvanliga träigheten i svenskt filmskådespeleri så finns det flera fina rolltolkningar som gör att den blir tillräckligt mycket av en egen berättelse.
