Uppdraget

Tänk så många "upp- och kommande" unga skådisar som knäböjt i ödmjukhet över att få arbeta med den store Al Pacino. Fundera över hur många som passerat revy - "Jag trodde inte det var sant, jag skulle spela mot Pacino, min stora inspirationskälla" - och begrunda det faktum att det fortfarande, år efter år, hörs samma visa. De unga och kommande går, Pacino består. Men till slut kan Al ändå ha mött sin match i fråga om karisma och odiskutabel, rå, skådespelartalang (som förstås nu bara ska förfinas ytterligare). Colin Farrell, som sina föregångare, må vara snygg med förmågan att charma ned en i brygga, men han har snarare utseendet emot sig (fysisk distraktion) när det kommer till att fatta hur bra han egentligen är. Däremot paras de två ihop i en spänningslös historia, så här i Irakkrigstider om hur amerikanska CIA värvar sina spioner. Pacino är den blaserade rekryteraren, Farrell hans naturbegåvade adept (ja, nästan som i verkligheten). Filmen är onekligen snyggt fotograferad och håller en förhållandevis sofistikerad ton, men den lyckas inte förmedla vad som driver varken bossen eller bassen. Läser efteråt att detta ska betraktas som en "psykologisk thriller", men intrigen är under tecknade [I]Batman[/I]-nivå, klockar till och med in på upprörande banal, med förvirrat budskap huruvida det ska vara patriotiskt eller tvärtom: Om CIA:s uppdrag är viktigare än livet eller om det överhuvudtaget finns någon poäng med att tjäna sitt land för dålig lön och en oglamourös död? Det står aldrig klart vad filmen handlar om egentligen. Till problemet hör också att det uppenbarligen är svårt idag att producera seriösa spionthrillers alls utan att det blir genant - se till exempel [I]Bourne identity[/I] - eftersom genren är så daterad. Hur ska en generation som vässat (förvisso inbillade men ändå) egna skjuta/smyga/härja/segra-färdigheter framför en uppsjö av teve- och dataspel imponeras? Filmerna framstår i jämförelse, som här i [I]Uppdraget[/I], som skrattretande eller irriterande. Trots att Al med hes röst kan uttala klyschor - japp, de radas upp - så det tar flera sekunder innan man inser hur patetisk hans rollfigur faktiskt är. Dessutom i vilken grad Pacino verkar vara i stor ekonomisk nöd eftersom han ser sig tvungen att säga replikerna överhuvudtaget i den här töntiga rullen. Men jag ser fram emot tills han och Farrell möts nästa gång.