Underground

Även om olikheterna antagligen utnumrerar likheterna är det frestande att dra paralleller mellan 1995 års bästa film, Milcho Manchevskis Innan regnet faller, och en av de filmer som slåss om samma utmärkelse för 1996, Emir Kusturicas Guldpalmvinnare från i somras, Underground. Inte för det uppenbara att båda filmerna utspelar sig i det forna Jugoslavien eller för att de är gjorda av regissörer från detta land i spillror och heller icke för att de skulle vara besläktade bildmässigt - medan Manchevski parar reklam- och popvideospråkets rytmiska klippteknik med en hisnande bildpoesi är Kusturica en färgsprakande bildstormare, en magisk realist som inte i något avseende väjer för burleska övertoner. Ingen av de här båda filmerna hade gjorts om det inte vore för Jugoslaviens sönderfall, inte minst då situationen i Bosnien. Men medan man i Hollywood i dessa sammanhang väljer att förlägga endimensionella dramer mitt i krigshärden, med frikostigt utrymme för pyroteknik och specialeffekter, har både Manchevski och Kusturica byggt sina historier på egna teser och sitt eget förhållande till tidens gång.I Innan regnet faller formuleras, på poetisk väg, en av teserna: "Tiden väntar inte, cirkeln är inte rund". Och flera gånger understryks att kriget är ett virus - utan början, utan slut.Det är därför rentav slående när Kusturicas tre timmar långa mästerverk - inget annat ord känns relevant - rundas av med orden "Det var en gång ett land.../.../...den här historien har inget slut".I ingen av filmerna får vi något egentligt svar på när, var, hur eller varför. I Innan regnet faller antyds besvikelser över att muslimerna kontrollerat Makedonien i 500 år, i Underground lämnas politiska och historiska referenser till inte minst Tito.Men ingenstans försöker någon av dem utreda vari kriget och ondskan består; däremot är de båda sysselsatta med att iaktta hur människorna beter sig när de väl hamnat i buren och ekorrhjulet. Inte minst Kusturica skärskådar sina huvudrollers svagheter; både Svarten och Marko är sannerligen två skitstövlar till hjältar; mångfacetterade, trovärdiga, kött och blod.Underground, som består av tre delar - Kriget, Det kalla kriget och Kriget - öppnar den 6 april 1941, den dagen då tyskarna bombade Belgrad i småbitar. I makalösa bilder sätter Kusturica accent på övergreppet; grindarna till stadens djurpark sprängs, burarna öppnas, rovdjur rusar planlöst runt i den brinnande staden, här är bilder som endast de allra starkaste ögonblicken i Zigenarnas tid kan matcha.Här finns även förslagna affärsmän som snabbt inser att man kan göra grova pengar på kriget. Några av dem är just Svarten och Marko, som säljer både vapen och guld - mitt framför ögonen på nazisterna. Högkvarteret för verksamheten är Markos farfars källare, affärerna går strålande, mitt under brinnande krig lever Marko och Svarten som om inte kungar, så väl småpåvar. När väl kriget är över uppstår frågan om man verkligen måste berätta det för den billiga arbetskraften i källaren...Detta är givetvis den metaforiska tyngdpunkten i Underground. Krig är alltför lönsamt för att bara lägga ner så där utan vidare. Och kan inte enkla, gatusmarta småhandlare avstå från att hålla kriget rullande - hur ska då generaler och presidenter kunna låta bli?Huruvida denna cynism med självklarhet bär relevans i det pågående kriget, filmens del 3, väljer Kusturica att inte utreda närmare. Möjligen menar han att historien är så full av exempel på detta att det inte finns någon anledning till tvivel.Nyligen läste jag att Kusturica hotat att aldrig mer göra film, på grund av det misstroende och de påhopp han drabbats av efter Underground. Europeiska intellektuella har anklagat honom för att ha blod på sina fingrar eftersom en del av filmen finansierats med serbiska pengar. Från bosniskt håll betraktas han som en förrädare; de hade säkert hoppats att den 41-årige, Sarajevo-födde Kusturica skulle ta tydligare ställning än vad man nu menar att han har gjort.Det är naturligtvis svårt att bara förkasta de affekterade reaktionerna från Bosnien, men att insinuera att Kusturica sysslat med någon form av medlöperi är inte bara en grov, personlig förolämpning mot hans integritet - i samtliga intervjuer understryker Kusturica att han är jugoslav - utan framför allt ett kvitto på den europeiska vänsterns självgoda, förvirrade retorik och dess dogmatiska konservatism. Ett insomnat tillstånd där missriktad, politisk-ideologisk hållning på ett alarmerande vis tilllåts skymma sikten för stor filmkonst. Den som är utan skuld må kasta första stenen.