Tanken dyker upp varje gång nyheterna berättar om ytterligare ett rasistdåd, ofta utfört av några rakade spolingar med för mycket fritid: Någon borde omgående skeppa ner er till Tjetjenien eller någon annan krigszon, och där tvinga er att samla ihop era släktingars söndersprängda lemmar samtidigt som någon annan sparkar på er eftersom er hud har en aning för ljus nyans för att passa in i den lokala paletten.
Och det är faktiskt precis det som den debuterande manusförfattaren och regissören Jasmin Dizdar gör i denna brett anlagda fresk över mänsklighetens framgångar och tillkortakommanden. Den inledande scenen, där två män från två olika läger av det splittrade Jugoslavien råkar i grovt slagsmål på en londonsk dubbeldäckare, slår an tonen. En mycket engelsk konduktör förmanar dödsfienderna att sätta sig ner och besinna sig: "Så där uppför man sig nämligen inte på en buss i England."
En annan av filmens cirka 20 huvudpersoner, den arbetslöse Griffin - på väg in i ett drogberoende, oroligt övervakad av en ilsken far och en alldeles för vek moder - hänger gärna på sina två mer aggressiva kamrater när de på väg till puben passar på att slå ner en "utlänning". Trion åker till Holland för att se England försöka kvala till VM i fotboll men på grund av en inte helt vältajmad herointripp, till viss del initierad av Englands snöpliga förlust, råkar Griffin vid hemresan hamna på helt fel flygtransport och vaknar upp till ljudet av granatexplosioner.
Den unge regissören/manusförfattaren har tillsammans med fotografen Barry Ackroyd arbetat fram en film med många bottnar och kontraster, i såväl text som bild. De många huvudpersonerna får alla chans att växa fram som enskilda individer i ett större sammanhang, och medan fokus följer A dyker B, eller ett skeende relaterat till B, upp i bakgrunden samtidigt som vi mentalt fortfarande hänger kvar vid C och Ds nödsituation. Vi ser en intrikat väv spinnas framför oss men dess slutgiltiga utformning är omöjlig att sia om - klart är bara att alla kommer att beröras av den.
Det är alltså inte bara engelska huliganer och deras låtsaskrig som iakttas av Dizdars lakoniska ögon. Wales-England-konflikten, självuppfyllda krigsreportrar och traumatiska efterdyningar från Balkan-kriget behandlas också med ett lätt handlag.
Det skulle vara enkelt att till följd av den stundtals lättsamma tonen avfärda filmen som varandes väl naivt filantropisk och hoppfull. Som titeln insinuerar (eventuell ironi åsidosatt) har de flesta avbildade något gott i sig och nog radar [I]Underbara människor[/I] upp ett antal lyckliga, gudomliga ingripanden, men dess absoluta styrka ligger just i den annars sällsynta förmågan att kombinera komik med tragedi. Våldet smärtar, korkade gärningar får konsekvenser, folk tvingas stå vid sina ord och själsliga sår läker inte i turbofart - som ju ofta annars i andra mindre lyckade försök att behandla mänskliga relationer. Dizdar, denna avkomma av ett fiktivt - och högst själsligt - samlag mellan Mike Leigh och Emir Kusturica, visar helt enkelt upp livet i all dess komplexitet. Han har inte gjort det lätt för sig och det låter kanske högtravande och pretentiöst, men må så vara: Det här är en film som skapar kollisioner i det inre landskapet, en film som bänder upp ögonlock som på grund av nyheternas dövande flod av katastrofbilder har fastnat på halv stång.
(Premiär 11 februari)Beautiful People
Skådespelare:
Regi:
