Efter de smått patetiska värstingutflykterna i Sökarna och de extremt högervridna ungdomarna i 30:e November, gör nu Daniel Fridell rent hus med knarket, den undre världen och den lyckliga kärnfamiljen. Och han gör det ordentligt. Berättelsen om de två systrarna Sandra (Johanna Sällström) och Jannika (Tove Appelqvist) befinner sig onekligen ofta i de dramatiska handgreppens mest lättåtkomliga byrålåda. Men där filmen, framför allt mot den senare hälften, riskerar att falla över i plattityder och endimensionella lösningar, lyckas Fridell mot alla odds, och med hjälp av de två begåvade skådespelarna Sällström och Persbrandt, nyansera och överraska ända in i upplösningen.För när den trasiga Sandra, som har gått ner sig rejält, lyckas lämna sitt liv och komma ifrån sin pojkvän och hallick Roffe (Mikael Persbrandt) till ett behandlingshem i Småland, är inte den värsta pärsen över. I stället vänder sig den sluskige och ytterst tragiske karln till den yngre systern, prudentliga Jannika, som fascineras av honom och ser honom som ett sätt att komma närmare sin efterlängtade syster.
När mamman är handfallen alkoholist och den upphöjde fadern befinner sig i periferin, är Sandra den enda som vet att handla. Men ingenting är som det synes vara. Och när förebilderna visar sig innehålla samma stoff som den såriga Sandra, finns det inte så många andra att vända sig till.
Man må säga vad man vill om Fridells filmiska begåvning, men Under Ytan med fint foto av Jens Fischer, innehåller bra mycket mer ärligt engagemang än vad många av hans regissörslikar lyckas uppbringa. Och det är värt en stor eloge.
Skådespelare:
Regi:
