Twilight

Twilight får absolut stilpoäng för att den är annorlunda. Det här är en film med åldrade karaktärer som varken är gulliga, fräcka eller häftiga. De är farliga, de har massor med erfarenhet av livslögner och de har desperat ont om tid. Ur den synvinkeln är filmen faktiskt intressant, men låt oss då också konstatera att atmosfären är TUNG som om luften var gjord av transparent Slime. Manusförfattaren och regissören Robert Benton har uppenbarligen försökt måla denna film noir i dystra färgstråk, och har tyvärr lyckats bortom vad som är nyttigt för det färdiga resultatet. Karaktärer och stämningar är vad Twilight erbjuder vid sidan av en rutinmässig detektivhistoria. Gene Hackman och Susan Sarandon spelar före detta glamorösa filmstjärnor som lever tillsammans i en vräkig villa i gammal god Hollywood-stil. Nu är de på väg utför, och det känns verkligen i varje filmruta. Hackmans Jack Ames är döende, och frågar sin gamla polare Harry (Paul Newman) om han kan leverera ett paket. Att leverera paket på film brukar sällan gå smärtfritt och Harry blir mycket riktigt beskjuten, utan att ha en aning om varför. Filmens handling kretsar sedan kring hans försök att räta ut alla frågetecken och under tiden får Sarandon möjlighet att agera våp och driva alla gamla gubbar till vansinne. James Garner dyker upp, tjatar om att hans prostata är stor som en zeppelinare och är en sådan där typisk gammal cynisk men ändå reko polis. Newman å andra sidan är en besvikelse. Han har visserligen inte fått en lätt uppgift, särskilt som regissören Benton har envisats med att trä på Harry olika färgglada skjortor, gymnastikskor och en mustasch som skulle göra självaste Chuck Norris generad. Det är inget fel på trovärdigheten i Newmans prestation, men jag kan inte låta bli att önska att det fanns mer liv i rollen. Kanske ler han eller höjer rösten någon gång jag minns faktiskt inte. Han är helt enkelt en deprimerad kille med mustasch; trovärdig, men föga upphetsande. Slutet är surt som citronsyra, och kanske är det Bentons sätt att få oss i publiken att förstå hur huvudpersonerna känner sig: desillusionerade över att det hela har utspelat sig till ingen som helst nytta. Jag är benägen att hålla med.