Efter att ha studerat etniska fördomar ur ett socialpsykologiskt perspektiv vänder sig Ruben Östlund i sin nya film Turist till sin egen samhällsgrupp: den vita medelklassen. Precis som i Play bygger han sin dramaturgi runt en händelse, eller ett fenomen, snarare än runt karaktärer. I detta fall en lavin. Upplägget har redan omskrivits otaliga gånger, men jag drar det kort igen: den glada familjen sitter på en uteservering i Alperna med utsikt över bergskedjorna när en lavin bryter ut, om än på tryggt avstånd, några sekunder senare slår dock snömassorna upp över de lunchande människorna och pappa Tomas rycker åt sig mobil och handskar och drar. När det kort därefter visar sig att ett tunt snömoln är allt som nått upp till serveringen lommar Tomas skamset tillbaka. Ridå.
Filmens premiss är att han genom sin flykt brutit det manliga patriarkala kontraktet; som fader ska han skydda familjen vid direkt fara, medan modern ska sörja för det mer långsiktigt trygga. Dessa, enligt Östlund, kulturellt inbyggda förväntningar, som alltså övergivits till förmån för en obeveklig, biologiskt betingad överlevnadsinstinkt, försätter familjen i en allvarlig kris. Frågorna som väcks är genomrelevanta i tider när genus står högst upp på agendan och färjekaptener tar livet av sig efter att ha övergivit sina sjunkande skepp och hjälplösa passagerare.
Precis som i tidigare filmer präglas de desperata dialogerna och statiska tagningarna av en ultrarealistisk ambition. Och idén att låta medelklassen trygga värdegrund slås i spillror när naturens slumpmässiga kraftutbrott (i dubbel bemärkelse) sköljer in över en fräsch semesterstund kan inte kallas annat än ett genidrag.
