Turbulence

Ray Liottas Ryan Weaver grips, i filmens inledande scener, för ett antal mord och våldtäkter. Han hävdar sin oskuld, och påstår att polisen har planterat bevis mot honom, men sätts ändå på ett flygplan som ska föra honom till Los Angeles och en dödsdom.På planet befinner sig, bland andra, ytterligare en skurk och en flygvärdinna som just blivit lämnad av sin fästman och som således har svårt att lita på män. Man kan väl avslöja så mycket att denna luftfärd inte lär hjälpa henne komma till rätta med just det primärsociala problemet.Flygplan, onda män och döda piloter. Denna oheliga kombinations dödliga verkningar har vi tagit del av tidigare och det är inte mycket i Turbulence som avviker från mallen. Inte mycket, som sagt, men ändå något. Bland annat finns här ett frö, kanske till och med ett spirande skott, till en vilja att berätta en balanserad historia, men självklart inom genrens råmärken. Till en början gnager osäkerheten om vad, exakt, som ska hända och framförallt vad som döljer sig bakom den inledningvis strålande Ray Liottas karaktär. Van, som man är, att omgående bli lotsad mot den som är värd ens sympatier är det aningen oroande att inte veta vem som är vän, och vem som är fiende. Men det är å andra sidan bara Liottas figur som verkar ha något blod i sina artärer (bildligt talat, annars flödar det ganska ymnigt mellan stolsraderna), alla de andra går mest omkring som rörliga måltavlor, slänger iväg några plattityder från höften och väntar på att bli avpolleterade. Planet har väl hunnit ungefär halvvägs när det börjar knaka i actionbyggets fogar och det blir sedan allt tydligare att regissören inte riktigt har vågat lita på att publiken har tålamodet, eller en önskan, att se ett drama målat i nyanser. Eller så var helt enkelt uppgiften honom övermäktig. Den turbulenta stormen kommer och sedan blir det exakt lika spännande som i katastrof-genre-komedin Titta, vi flyger. Inte riktigt lika roligt, dock. Det ligger ju, så att säga, en begränsning i spelplatsens begränsning. De olika sätten att jaga folk i ett flygplan är inte oräkneliga. De oslagbart bästa sekvenserna kommer under de obligatoriska slutscenerna där en i gebitet obevandrad person ska försöka landa planet, som då istället för att sänka sig fogligt börjar studsa runt på stadens skyskrapor. Kul, men knappast värt hela pengen.