Tretton

Skakigt DV-bildspråk i pseudodokumentär anda. Knarksekvenser med suddigt ljus och dunkande musik. Överflödiga scener, få mångdimensionella karaktärer. Sådant ska man tydligen förlåta i fallet [I]Tretton[/I]. Det är ju INDEPENDENTFILM! Regisserad av en KVINNLIG DEBUTANT! Med SJÄLVBIOGRAFISKT manus av en TRETTONÅRING! Och hon SPELAR MED i filmen. Det är många rätt. Men vi har sett det här förut. En ung flicka stormar in i puberteten, [I]we're not i Kansas anymore[/I], morsan är en häxa som inte fattar något, tjoho, nu ska vi ha nya kompisar och nya egenskaper. Snatta! Supa! Slampa! Skära oss! Svika varann som bara tonårsflickor kan! Innovationen är att huvudpersonerna är tretton år gamla. Och att det är "sant" - men det var [I]Christiane F[/I] också och ändå kunde man undvika den här andfådda tonen. Bakgrundsberättelsen är relativt intressant. Regissören Catherine Hardwicke sällskapade för flera år sedan med lilla Nikki Reeds pappa och höll senare kontakt med ungen, som vid gränsen till puberteten kom farligt på glid. Inblandning från ansvarstagande vuxna räddade henne ifrån livet på kanten och erfarenheterna blev manuset till den här filmen, med benägen hjälp från Hardwicke, som tidigare arbetat som filmscenograf. Jag kan liksom se elden tändas i Hardwickes ögon när Reed berättar om sitt liv, utbrista "folk måste få VETA om det här, vi skriver en FILM!" Det är det väl inget fel på, men att Hardwicke sedan själv skulle regissera känns som en felbedömning. Hon berörs för mycket av sitt material. Hon har inget helhetsgrepp om filmberättandet eller estetiken. Ibland fungerar det bra (som i det sekundlånga klippet där en ny uppsättning kläder förvandlar en tjej i omgivningens ögon), men minst lika ofta blir det okoncentrerad klichéfestival. Det är som om Hardwicke tittat genom kameran och i stället för filmbilden sett festivalpriserna och tidningsreportagen komma haglande. Då blir bilderna slentrianmässiga, illustrationer av tonåringar på tv snarare än tonåringar på gatan. Evan Rachel Wood i rollen som Tracy, som alltså är baserad på Nikki Reed, gör en övertygande resa från mammas flicka till isolerat problembarn. Reed själv gör hårdingen som blir den snälla flickans nya bästis och fall. Hon är väldigt bra, tuff och rädd och ensam. En film kan ju vara sevärd även när den är svag och visst är det här en "viktig" film, för föräldrar och kids tillika. Inte så mycket på grund av innehållet (ingen kan ha missat larmrapporterna om hårdpartande småflickor), men för att riktiga tonårstjejer väldigt sällan får komma till tals över huvud taget.