Det finns ett avsnitt av Simpsons där det konstateras att Homers begränsade intelligens beror på att han petade upp en krita i näsan när han var liten. Kritan har letat sig hela vägen upp i hjärnan och när den opereras ut blir han ett geni. I slutet bestämmer han sig för att sätta tillbaka kritan, då han känner sig alienerad från sina vänner när han inte finner ett enda skämt i den fiktiva Julia Roberts-komedin Love is Nice roligt. När jag ser Diane Keaton och hennes klämmiga döttrar snubbla runt känner jag mig som Homer. Eller för att vara mer exakt, jag känner för att stoppa upp en krita i frontalloben. För det här är en så urbota fånig film att den i längden faktiskt blir plågsam att bevittna. Amy Sherman-Palladino har med Gilmore Girls visat att det går att göra östrogendrypande romcom-mys utan att förutsätta att publiken är efterbliven. Michael Lehmann, som en gång i tiden regisserade fantastiska Heathers, har visserligen haft den goda smaken att plocka in Lauren Graham (mellan-Lorelai) i en av birollerna men i övrigt är det här den allra kladdigaste sortens rättrådighetskomedi om att hitta den rätte. Och har man sett en enda sådan förut tar det inte många sekunder att lista ut vem den rätte i slutändan kommer att vara. Så med spänningsmomentet bortblåst är det enda som finns kvar en soppa om en dominant mamma och hennes tre döttrar som till råga på allt brister ut i sång då och då. Det lämnar oss med två val. Undvik Michael Lehmann-produktioner för all framtid. Eller kör upp en krita i näsan allt vad du orkar och hoppas på det bästa.Skådespelare:
Regi:
