Judd Apatow är knappast någon novis. Inte heller någon ny bekantskap. Snarare har han som producent, men också som regissör, satt en tydlig prägel på Hollywoodkomedier under det senaste årtiondet. Då är Amy Schumer, Apatows kreativa parhäst i Trainwreck, en nyare resurs i filmsammanhang.
Som ståuppkomiker är hon redan väletablerad med den bejublade sketchserien Inside Amy Schumer. Däri ligger också ett av filmens problem, i varje fall för de som delar min ljumna inställning till ståuppkomik. För liksom andra ståuppare som tagit klivet till tv- eller filmmediet är scenpersonan svår att särskilja från filmrollen. Tänk Jerry Seinfeld eller Louis C.K. För den som gillar ståuppkomik i allmänhet och Schumer i synnerhet, som både skrivit manus och gör filmens huvudroll, är Trainwreck antagligen en hit. För oss andra är det sannolikt ingen blixtförälskelse, utan lite mer som humorns motsvarighet till tjatsex – om ni ursäktar en både dålig och smaklös liknelse, men som är direkt influerad av Schumers språkbruk. Längsmed en välbekant narrativ kurva påtrugas ändå Apatows filmskapande lite nytt liv som fullkomligt saknades i hans två senaste egenregisserade alster, trista Funny People och This is 40.
Trainwreck kretsar kring Amys (Schumer) kärleksliv. Sedan tidig ålder har hon lärt sig att monogami helt enkelt är orealistiskt. Istället har hon ett lustfyllt och flyktigt sexliv över vilket hon själv har full kontroll. Men allt ställs givetvis på ända när Amys redaktör på herrblaskan Snuff (en nästan oigenkännligt solariebrun Tilda Swinton) ger henne i uppdrag att skriva ett reportage om den nördige sportläkaren Aaron (en utmärkt gäll Bill Hader).
För det hör ju genren till att kurvan leder till tvåsamhet och inte fullkomligt spårar ur i ett dekadent och frisinnat dike, vilket filmens titel kunnat föreslå. I grunden är Trainwreck nämligen en romantisk komedi, om än förklädd i en för Apatow typisk skrud: ett lapptäcke av burdus komik, där allt tåls att skämta om, och popkulturella men också något medelålders referenser. De senare är ofta riktigt roliga. Särskilt ett montage modellerat efter Woody Allens Manhattan som samtidigt passar på att slå samme Allen under bältet.
Till en början känns allt mest tröttsamt ståuppigt, men allteftersom blir det roligare, och mer filmiskt. En moralisk gard nöts ner och obekväma skratt blir allt hjärtligare, även när något gnager i bakhuvudet. Detta gäller speciellt ett av Apatows signum – det celebra dragplåstret. Där gubbiga James Taylor och Graham Parker tidigare fyllt denna roll syns här en avsevärt spänstigare LeBron James i en cameo som Aarons bäste vän. Det är å ena sidan väldigt roligt i och med ett distanserat genomförande, men å andra sidan också något ansatt av Uncle Tom-vibbar.
Trainwreck kommer antagligen inte åldras med någon egentlig värdighet, och jag kommer inte vara den trogen, men för stunden är den ett roligt sällskap. Lite som en flyktig bekantskap som är kul på fyllan men får en att rodna dagen efter.
