Estelle (Moa Gammel) återvänder till Sverige från Sri Lanka med sin dotter, för att hämta sin man Tommys del av bytet från ett värdedepårån på Landvetter för ett år sedan. Tommys namn inger respekt och hennes uppenbarelse som hans sändebud triggar nervositet i de gamla kretsarna i Stockholms undre värld.
Miljön är och välbekant från andra välproducerade svenska gangsterflicks, persongalleriet syns hemtamt även om det är nya ansikten och kroppar med svarta skinnjackor och pomaderade hårsvall som hänger med Ola Rapace. Tät stämning och goda aktörer förebådar först ett storverk, och berättandets knapphet i informationen, spännande och otypiskt i svensk film, höjer inledningsvis förväntningarna. För Moa Gammel är fantastisk. Hennes utstrålning påminner om Gena Rowlands i Gloria, sårbar och desillusionerad, med en orubblig och ursinnig vilja. "Hon är ingen vanlig flickvän!" Någon fäller den repliken. "Hon vet precis vad som hände på Landvetter den där gången!" Vad som kännetecknar en vanlig flickvän är en undran som dyker upp. Den blåsta bihangsbruden utan röst? Som ingen koll har alls på vad som hände på Landvetter? Lykke Li Zackrisson spelar den rollen, om än intuitivt och väl, och bevisar att ordningen inte är rubbad.
Att man tvingas pussla ihop för mycket på egen hand blir filmens svaghet till slut. Gammels rollarbete bär, men filmen slutar tyvärr att bära sig själv. Trots minnesvärda roller av bland andra Ewa Fröling, som gör en lyxhustru, mamma till Estelle, gudomligt nyanserad, med smink och hår som om inspelningen till American Hustle var hennes andra dagjobb. Och Johan Rabaeus som spelar... satan själv. Men berättelsen faller isär.
