Lara Croft har inom spelindustrin och genom Angelina Jolies tolkning hittills karaktäriserats av status quo som blodtörstig och oövervinnerlig. Trots att Lara Croft, även i Hollywoodmått mätt är endimensionell, gör Alicia Vikander henne ömsom stark, ömsom sårbar och rakt igenom lysande.
Det är svårt att klandra resten av castingen för en medioker insats, med hänsyn till manuset, som borde exemplifieras i 2018 års utgåva av SAOL under definitionen ”usel”. Dialogen är en ren föreläsning avsedd att etablera den mytomspunna ön Yamatai och minnet av Lara Crofts pappa. Klart han ska få vara med på ett hörn, men efter det hundrade replikskiftet som beskriver hans excellens blir det faktiskt lite tjatigt. Någon tjuv här, någon pappas kollegas son där – och så en skurk förstås, men det är svårt att inte se framför sig ordet ”funktioner” i versaler. Karaktärer med så svagt lysande inre ljus genererar nödvändigtvis i en film med detsamma. Undertexten kan ni för övrigt glömma, men för allt i världen inte popcornen – något ska man väl få trösta sig med innan storyn äntligen tar fart på allvar, sisådär tre kvart in i filmen.
I nya Tomb raider har det gått sju år sedan Richard Croft (Dominic West) lämnade Lara ensam. Hon är arvtagerska till ett ekonomiskt imperium, men vill inte kännas vid något av det. När hon ställs inför ultimatumet att ta över allt eller förlora det för alltid får hon nyckeln till mysteriet som omgärdar pappans död, och reser till Yamatai för att ta reda på sanningen.
Det är fascinerande att just Roar Uthaug betrotts uppdraget att regissera återuppståndelsen av Tomb raider-filmerna. Som regissör har han hittills bara varit involverad i norska produktioner, senast med filmen Vågen (2015), i vilken en tsunami ödelägger en norsk stad, men som publikattraktion knappast genererat i några efterskalv. I hans samarbete med Metro-Goldwyn-Mayer blir Hollywoodmodellen ett skolexempel på sig själv och referenser från det incestuösa arkivet lånas hejvilt. Richard Crofts altruistiska intentioner till trots för sitt ekonomiska herravälde för tankarna till Bruce Wayne/Batman, allt medan verklighetens närmaste motsvarigheter i allt större utsträckning får politiskt inflytande och slukar den ekonomiska marknaden.
