Tin Cup

Roy "Tin Cup" McAvoy (Kevin Costner) är en charmig slusk, som har såväl en gudabenådad golfsving som en driving-range i Texas dit en charmant dam (Rene Russo) anländer för att lära sig golfens elementa. Han faller pladask, hon gör så småningom detsamma -- problemet är dock att hon är ihop med Roys hatobjekt, golfproffset David Simms (Don Johnson).[p][/p] Roy har en gång i tiden haft chansen att bli erkänd som världens bästa golfspelare men brände alla sina skepp eftersom han är en sådan där vildbasing som vägrar spela på säkerhet. Det sitter liksom mer i hjärtat än i hjärnan. Jupp. Men han tar sig i kragen och den som nu inte förstår var slaget om kvinnan kommer att stå, bör genast lägga ifrån sig klistertuben.Man ställer sig inte upp och gör en en-mans-våg när förutsättningarna inför Tin Cup uppenbarar sig: En av västvärldens träigaste aktörer utövar en av samma hemisfärs minst åskådarvänliga sport. Biografen skakar av förväntan. Nej, jag ska inte förlöjliga Tin Cup, det gör filmen nämligen så bra på helt egen hand.Eftersom golf inte har mycket av den automatiska och inneboende action-dramaturgi som exempelvis ishockey, inser erfarne sportfilmsregissören, Ron Shelton, att det måste till något alldeles extra för att höja spänningen när Roy puttar sig fram på greenen. Plötsligt och oftast till synes helt omotiverat braskar ljudbandet därför på med Wagner-liknande domedagskaskader som skulle fått självaste Braveheart att tappa kilten. Denna overkill är däremot inte det som stör sinnena mest, det gör istället hyllandet av den extremt föråldrade och seglivade myten om arbetarklassen (jo, Costner ska föreställa tillhöra den) som varandes ständigt lycklig, mysig, kollektiv, avspänd och icke materiell. Pengar betyder ingenting och även om arbetarna har ett val trängs de hellre i oset från en fritös än äter vällagad mat på Grand Hotel. De trivs på botten. Suck.Sålunda en inte så långsökt läxa som man kan tro: Alla de som förfasas över de "falska människobilderna" i den i Stockholm pågående utställningen av sovjetisk konst får i denna film en välbehövlig lektion i effektiv populärkulturell propaganda.