I början och slutet är Thirst en tät och obehaglig film om en präst som efter en slarvig blodtransfusion blir vampyr. Han upptäcker sina nya förmågor och sin nya hunger och strider mot sin inre best för att inte låta sitt underjag ta över.
Början och slutet av Thirst är, i dessa Twilight-tider, en frisk fläkt där vi får en glimt av vampyrens vardag, där specialeffekterna är sparsmakade men ruskigt slagkraftiga och där monstrerna är befriade från eyeliner och puder.
Men i mitten av filmen händer något. Under ungefär 40 minuter förvandlas Thirst till en studentfilm som vill alldeles för mycket och gör sitt yttersta för att verka smart. Som att regissören Chan-wook Park fick kalla fötter och tänkte att vi tittare inte skulle vara nöjda om vi inte fick se några pseudointellektuella hallucinationssekvenser. Eller som att han somnade till under inspelningen, vaknade upp, såg att mitten av filmen var en enda röra och tänkte ”skit också!”, innan han lät någon skräckslagen praktikant försöka lappa ihop allt i klipprummet. Det lämnar en dålig och framförallt onödig eftersmak.
