Det börjar med den kanske mest krystade voice overn någonsin. Träansiktet Channing Tatum konstpausar fram några pinsamma klyschor om livets förgänglighet och krossar filmens chanser till djup. Men efter en ovanligt lång och generande startsträcka vänder det. Åtminstone lite. Tatum och Rachel McAdams spelar ett par som är med i en våldsam bilolycka. Båda överlever, men McAdams karaktär har minnesförlust och minns varken att hon är gift eller jobbar som konstnär. Istället sträcker sig hennes minne bara till för fyra år sedan, då hon ville bli advokat och var ihop med en douchebag i kostym och flashigt kontor (som självklart gör rentré).
Men även om jag kan respektera storyn, som är inspirerad av verkliga händelser och HADE kunnat vara intressant i rätt händer, är det omöjligt att bortse från att The Vow följer mall 1A för en romantisk komedi, har en manlig lead som jag inte förstår varför han är skådis och har så många tillfällen där man vrålar ”vad håller ni på med?” att den hade passat bättre som drinkspel. Håll er undan.
