En svart komedi om kvinnomord, psykisk sjukdom och pratande djur – kan det vara något? Nej, ska det visa sig. Jerry (Ryan Reynolds) är en udda person som jobbar på en fabrik i en amerikansk småstad. Han trivs med sitt jobb och är lite förtjust i en kollega. Tyvärr mår han inte så bra och upplever att hans katt och hund pratar med honom. Hunden försöker övertala honom att vara en god person, medan katten försöker övertala honom att döda. Som att ha en ängel och en djävul på var axel. Han har kanske gjort något hemskt tidigare, vi får ana att något mörkt döljer sig i hans bakgrund. Efter att Jerry av misstag råkat döda sin kontorscrush far han fram som en både ond och valpig doktor Dolittle och slaktar kvinnor på löpande band.
Ur denna sunkiga sörja skapas en thrillerkomedi som värdelöst nog är varken spännande eller rolig. Det mest skrämmande med den här filmen är Ryan Reynolds överspel. Hans kantiga agerande påminner mest om något en hittar i en sämre högstadieproduktion och hans gestaltning av psykisk sjukdom känns både ytlig och respektlös. Bildspråket är hoppigt och bitvis lånad från klassisk slasherskräck för att i nästa stund visa något slags Wes Anderson-estetik. Men utan vare sig nerv eller fingertoppskänsla faller blandningen platt.
Regissören Marjane Satrapi som tidigare gjort hyllade Persepolis missar tyvärr helt målet. Det enda förlåtande är birollsinnehavarna Gemma Arterton, Anna Kendrick och Ella Smith som spelar Jerrys kollegor, samt Jacki Weaver som är mycket bra som Jerrys psykiatriker. Det är stundtals plågsamt att se hur de fenomenala birollsskådespelarna kämpar för att rädda detta sjunkande skepp, tyvärr utan framgång. Detta är en film som osedd bör lämnas åt sitt öde.
