The Riot Club är på samma gång befriande och djupt irriterande. Befriande eftersom den, till skillnad från de flesta filmer om prestigefulla anglosaxiska universitet, inte går ner sig i visioner om geniala och hedonistiska elever vars ultrapriviligierade bakgrund enbart generar mer excentricitet och sex appeal. Snarare är den här skildringen av en fiktiv och anrik elitklubb vid Oxford (enligt vissa inspirerad av verklighetens Bullingdon Club) djupt obehaglig och smutsig. Glamouren och den mytiska lockelsen är borta och istället får de brådmogna och välfriserade medlemmarna, var och en för sig, representera den allra värsta typen av manschauvinism, klassförakt, kvinnohat och dräggighet.
Tyvärr är det en strävan som lyser igenom lite för tydligt och gör allting kladdigt. Klubbens medlemmar försöker varken täcka över sina härjningar under någon glättig fernissa, eller dölja dem bakom fina traditioner. Istället tar de för sig på ett sätt som påminner om amfetaminmissbrukande gerillasoldater i en krigszon. Vilket i och för sig inte är en helt opassande metafor för hur världens rikaste lilla klick beter sig. Dramaturgiskt och karaktärsmässigt blir det dock rätt platt.
Alldeles för mycket möda går åt att överförtydliga den fina godhjärtade dragen hos de ”enkla” medelklassmänniskorna som råkar komma i vägen för gruppen. Som ägaren till den lilla puben som pojkarna bestämmer sig för att festa sönder, som oroligt kramar sina händer, och mår dåligt när de andra gästerna blir upprörda och går – och som, om det inte vore nog, talar med mycket bred och provinsiellt irländsk eller skotsk dialekt.
