Hemskt ledsen, men vårens enda feelgoodhopp, en av de få filmer som kommer nu att ha sin premiär som planerat, trots den massiva biografstängningen, är en klen pesttröst.
Regissörsduon bakom The Peanut Butter Falcon – Tyler Nilson och Michael Schwartz – måste ha förtrollats av sin vackert klingande idé om att göra en lättälskad roadmovie, med Shia LeBeouf, Dakota Johnson och det charmerande tredje hjulet med Down syndrom, spelad av Zack Gottsagen. Förtrollats och förblindats.
Det börjar lovande. Filmens Zak sitter instängd på ett vårdhem och binge-tittar på en och samma vhs med sin idol – wrestlern The Salt Water Redneck (Thomas Haden Church). Så småningom flyr Zak och söker skydd under en båtpresenning där han upptäcks av den småkriminelle krabbfångaren Tyler som själv är på rymmen.
Det är ungefär när Shia LeBeoufs crème brûlée-skurk kommer in i bilden som det börjar bli påtagligt hur litet krut som har lagts på manusskrivandet. Tyler – så väldigt hård på utsidan – mjuknar redan efter några minuter, naturligtvis sittandes på en brygga med en James Van Der Beek-min, till en minnesflashback av sin döde bror. Publiken kan pusta ut, mannen har ett hjärta. Skådespelarna tycks inte under ett ögonblick av filmen ha fått vettig regi, och det hjälper inte att dialogerna genomgående är kassa eller att Dakota Johnsons roll är en änglalik änka som endast lever för sitt jobb som sköterska. När huvudparten av det som skulle bli buddykomedin dessutom, på Zaks historias bekostnad, upptas av den färglösa romansen mellan änkan Eleanor och Tyler (flört och sånt är såklart inte förunnat Zak) är väl ändå måttet rågat.
För att använda sig av en annan efterrättsreferens; The Peanut Butter Falcon är som att bli lovad glass med sås och bara få det senare, serverat av någon med otroligt stort självförtroende. Ganska gott, men ologiskt och utsmetat och på det stora hela en besvikelse. Det tänder till ibland vilket endast är Zack Gottsagens förtjänst, en påminnelse om vem och bara vem den här filmen borde ha handlat om.
