The Pale Blue Eye bygger på en roman av den amerikanska författaren Louis Bayard. För en svensk publik är han kanske inte så välbekant men hans böcker med historiskt tema har uppmärksammats i hemlandet. Regissören Scott Cooper, känd för Crazy Heart (2009), har skrivit manus.
Året är 1830 och detektiven Agustus Landor (Christian Bale) kallas till den amerikanska arméns kadettskola West Point, strax utanför New York, för att lösa ett bestialiskt mord. Till sin hjälp har han den unga kadetten Edgar Allan Poe.
Som poet och författare torde Allan Poe för de flesta vara bekant och han var också i verkligheten student vid West Point.
Skådespelaren Harry Melling, mest känd som den elaka och korkade kusinen Dudley i filmerna om Harry Potter, är kusligt porträttlik en ung Edgar Allan Poe. I hans händer blir Allan Poe en kufisk men intelligent pussellösare som vilken privatdetektiv som helst. Författarens alster blandas också in i handlingen, säkert uttänkt av manusförfattaren, och är ibland mer eller mindre tydligt.
Exempelvis liknar Augustus Landors namn Edgar Allan Poes fiktiva privatdetektiv C. Auguste Dupin, urfadern till alla detektiver. Precis som en senare Sherlock Holmes löser han brott induktivt och steg för steg närmare han sig lösningen. I manus, dialog och i scenografi svävar ofta Edgar Allan Poes ande. Kanske tanken är att ge en förklaring till Poes skapande. Hans korta livshistoria är fullt av skrönor och han har alltid fascinerat Hollywood. Masanobu Takayanagis foto är vackert och ger en bra tidskänsla tillsammans med Howard Shores musik. Med duktiga skådespelare i flera av rollerna borde detta bädda för succé.
Ändå är det svårt att engagera sig. Kanske för att jag sett det förut. Det är lite Guy Ritchies Sherlock Holmes (2009), drag från filmerna Illusionisten (2006) och The Prestige (2006), där Bale för övrigt spelade en av huvudrollerna. På lite över två timmar blir det också sendraget. Som i en alldeles för lång detektivroman sitter jag och väntar på upplösningen. Och när den väl kommer har jag tröttnat.