Att fira jul ensam är skräckscenariot som tycks vara alla julfilmers moder. Vare sig det är Macaulay Culkin som lämnas ensam hemma eller ännu en gestaltning av Ebenezer Scrooge som konfronterar sin självförvållade ensamhet är funktionen densamma. Gemenskapens varma omfamning sätts i stark relief mot ensamhetens våndor.
Ethan (Joseph Gordon-Levitt), Chris (Anthony Mackie) och Isaac (Seth Rogen) har firat jul tillsammans sedan Ethans föräldrar gick bort i en bilolycka. Ett firande som år efter år införlivats med all den grabbflabbighet, promillehalt och drogromantik som Hollywoods bromanser förutsätter. Inte minst har de suktat efter att gå på den mytomspunna Nötknäpparbalen, en årlig julfest där det sägs att dryck eller droger aldrig sinar.
Men så växer de tre vännerna upp. Isaac ska bli pappa och atleten Chris har blivit för berömd för att iförd ironisk jultröja sjunga karaoke och käka kinamat med gamla high school-vänner. Det har blivit dags att ta traditionen av daga och för slackern Ethan medför det sista julfirandet löften om ensamma jular att komma, varför han redan sörjer blöta jular gångna. Inte ens det faktum att han i år kommit över biljetter till Nötknäpparbalen tycks kunna rädda den jul som är.
Ja, manuset får sig en lättvindig släng av Dickens En julsaga. Men istället för vålnader dyker en klädsamt sunkig Michael Shannon upp i rollen som egensinnig knarklangare för att sälja på vännerna gräs för nuvarande, gångna och kommande jular – givetvis med tillhörande självinsikter.
Själva berättelsen, som också involverar Ethans löst förankrade trånande efter exflickvännen Diana (Caplan), är egentligen rätt ovidkommande. Ett solkigt skelett som pyntats med skämt som sällan är roliga och referenser till tidigare julfilmer, däribland Frank Capras mästerliga Livet är underbart. Mycket beror på att Rogens komiska talang förväntas bära också Gordon-Levitt – som sällan funkar i komedier – och Mackie som inte är särskilt rolig. Det gör den inte. Rogens vånda över förestående faderskap förvaltades bättre i På smällen och de många drogrusen är ofta lika trista som i den komiska snedtändningen Pineapple Express.
Trots en handfull lyckade gags, däribland feladresserade dick pics, får den förvuxna tonårstrions krampaktiga man hugs mig till sist att ifrågasätta gemenskap och försoning för att istället längta efter en riktigt bedrövlig jävla Norénjul. Hellre det än tredjeklassens slapstick och unken bromantik.
