Att Ben Affleck och Matt Damon skrivit ett medeltida drama om fransk historias sista lagliga duell till döden som ett slags metoo-tappning på Akira Kurosawas Demonernas port låter måhända något ansträngt. Men duon som inte skrivit tillsammans sen de erhöll en Oscar för bästa manus i och med Good Will Hunting 1998 har tillsammans med Nicole Holofcener (Enough Said, Friends With Money) åstadkommit ett fängslande manus utifrån Eric Jagers skildring av händelsen i boken The Last Duel.
Duellen som ägde rum 1386 mellan riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris har delats in i tre kapitel, och liksom i Kurosawas film skildras skeendet utifrån de principiella karaktärernas olika perspektiv. Affleck och Damon har skrivit de respektive kapitlen om de Carrouges och Le Gris medan Holofcener författat det om de Carrouges hustru Marguerite, som anklagade Le Gris för våldtäkt. En rättstvist som avgjordes i en duell där även Marguerittes liv stod på spel. Enligt de i alla avseenden medeltida lagarna betraktades hon som sin makes egendom snarare än en juridisk person, och bara genom att anklaga Le Gris riskerade hon att brännas på bål.
Liksom i Good Will Hunting har Affleck och Damon inte nöjt sig med att skriva filmens manus. Den gången gick de från lovande skådespelare till gunstlingar. I The Last Duel är deras skådespelarinsatser bara delvis lyckade.
I hockeyfrilla och med ett rejält ärr på kinden står Damon inför filmens otacksammaste uppgift i rollen som de Carrouges. Filmens första kapitel skildrar honom som en skicklig men orättvist behandlad soldat vars vänskap med Le gris gradvis förbittras alltmedan kärleken till Marguerite består. Trots de tonala som mer direkta skiftningar i skeendet som följer allteftersom Le Gris och Marguerites sanningar rullas ut hemfaller Damon bara på de allra torraste skalorna i sitt register. Även om den träiga insatsen ligger i linje med hur de Carrouges betraktas av sin omgivning utgör det en stilmässig krock med framförallt Adam Drivers porträtt av Le Gris.
Innan Driver anslöt till projektet var rollen vigd för Affleck som steg åt sidan för att istället spela greven Pierre d’Alençon. Det är en ynnest att för omväxlings skull se Affleck, som i vår tids meme-kultur blivit känd som “Sad Affleck”, spela den obekymrade skitstövel under vars försyn Le Gris tillskansar sig fördelar som slår split i relationen med de Carrouges. Affleck lyckas dessutom lyfta sina medspelare, vare sig det är genom högdragen nedlåtenhet gentemot Damons de Carrouges eller nästan trånande kamratskap med Drivers Le Gris.
Även Jodie Comer lyckas i rollen som Marguerite anpassa sig till kontrasterna mellan Damons och Drivers minst sagt olika spelstilar liksom de projektioner av hennes karaktär de olika kapitlen frammanar. Inte minst i det övergrepp publiken får bevittna i två versioner. Men givet filmens slutliga lyhördhet inför hennes utsatthet är det synd att hon inte får mer att göra jämfört med sina manliga kollegor.
Att filmen sen utmynnar i den titulära duellen är en annan distraktion, lika tondöv som den är oundviklig givet att Ridley Scott stått för regin. Men sett till sitt saktmodiga tempo och episodiska uppbyggnad påminner filmen i övrigt mer om Scotts första långfilm, Duellanterna, än senare historiska äventyr som Gladiator. Det är en ofta bildskön iscensättning som passar både historien liksom det tunga ämnet väl, och bara undantagsvis slår över i slamrig riddarmatiné eller pekoral.
