Katniss och Peeta, som överlevare av Hungerspelen, ska skeppas ut på segerturné i landets alla distrikt. Men Katniss har blivit till ett hot mot den totalitära regimen. Med rebelliska handlingar har hon ingett hopp i de tröstlösa massorna som nu ger tecken på upproriskhet. Yttringar som President Snow vill kväsa till varje pris.
Berättandet rullar på snyggt, rappt och effektivt i andra delen av The Hunger Games-filmerna. Till skillnad från den första filmens tröttsamma handkameragrepp och sega, omständligt masande mot mål, är del två en tätare, stringentare och mer spännande film. Med fantastisk kostym och bra musik.
Själva hungerspelsdelen, som utspelas i en arena i paradisisk miljö där endast en får överleva, kommer igång efter en och en halv timme. Och är relativt snabbt avklarad. Vilket är klokt, med tanke på att Expedition Robinson goes splatter fort kan bli tjatigt. Spänningen förblir obruten.
Skådespelarna är utmärkta. Jennifer Lawrence är hundraprocentigt trovärdig som den både rörande och bräckliga, iskalla och dumdristigt modiga, unga hjältinnan Katniss. Stanley Tucci lockar till skratt och lyser upp duken med de vitaste av tandrader och flottigaste av tupé-svall i rollen som hungerspelens presentatör. Donald Sutherland, i rollen som regimledaren Snow, är bottenfryst, oberörd ut i varje kritvita skäggstrå, och Philip Seymour Hoffman, som spelledaren, dryper av manipulativ ondska. Woody Harrelson gör den bakfylledoftande och vresiga mentorn mänsklig och älskvärd.
Rollfigurerna spelar alla ett dubbelspel, i konflikt med sig själva, och kränger under sina hemliga sidor, skörheter och drifter som de inte vill, kan eller får avslöja. Vilket bäddar för fint skådespeleri och gör det hela intressantare att se på. Snow är både en mördande despot och rar morfar, Katniss är spröd och ömtålig, plågad av flashbacks och mardrömmar, men också ursinnigt blodtörstig när så krävs. Bagarpojken Peeta kämpar med känslor av obesvarad kärlek och lojalitet.
Jag kan fortfarande känna en viss kluvenhet inför underhållningsvärdet i dödande med berått mod, blodbad och avrättningar, sådär, ehm, minderåriga barn emellan. Men, vad fasen. I dessa tider av knivhuggna spädbarnsdockor, hämningslöst spettade, uppsprättade med sax (och omformade till lampskärmar) i public service-program ämnade för toddlers, vem är jag att ha invändningar?
Kom ihåg vem fienden är. Så heter det i Hungerspelen. Det kan vara en genial replik.
