Jonas växer upp i ett samhälle där känslor avskaffats. Kärlek och åtrå liksom avund och hat. Till och med färger och andra sinnliga intryck bedöms riskabla. Det är alltså inte bara filmens första kvart som är monokrom, utan även karaktärernas hela världsbild. Men solen skiner alltid och freden är konstant. Skälen att känna lycka hade varit många om inte den känslan också klassats som emotivt överflöd.
När filmen tar vid har Jonas nått den ålder då hans samhälleliga funktion ska avgöras. Han blir utvald att förvalta världens alla minnen. Att undanhålla minnen från allmänheten är nämligen nyckeln till att undvika känsloutspel och medföljande konflikter av alla dess slag. Men istället för att radera minnena helt ur historieskrivningen, eller radera historieskrivningen i sig, ska de förvaltas av en ”utvald” vars insikt ska säkra mänskligheten från dess tidigare misstag.
The Giver är ytterligare en tonårsdystopi baserad på litterär förlaga. Att de mer lyckade Hunger Games-filmerna i något skede motiverat denna filmatisering är inte otroligt. Jag har inte läst Lois Lowrys bok, men för att vara skriven 1993 tycks historien vara väl djupt nergrottad i västliga rädslor från kalla krigets glansdagar. Individen existerar inte i någon annan bemärkelse, eller i något annat syfte, än det som dömts allmännyttigt av samhällets ledare.
Dessa rädslor verkar också diktera filmens estetik. Det svartvita fotot växlar gradvis till färg i urvattnad femtiotalston allteftersom Jonas sinnliga intryck vidgas. Scenografin blandar vita poddar och cyklar med dimhöljda platåer i vad som stilistiskt framstår som en otippat lyckad mix av Woody Allens Sjusovaren och dataspelsklassikern Myst. Men mot iscensättningens mer intressanta grepp ställs en rätt svag berättelse.
Som sig bör ska en gråskäggig gubbe vägleda den unge Jonas och delge honom mänsklighetens historia. Här myser Jeff Bridges runt i sin bästa Ebbot-kaftan och gör väl okej ifrån sig. Något mer sevärd är Meryl Streep – det är hon ju ofta – trots att hennes roll som samhällets överhuvud är både liten och snäv. Det är hon som främst motsätter sig att Jonas likt en annan Descartes ska utropa ”cogito, ergo sum.” Det gör hon nog rätt i, för Jonas, liksom Brenton Thwaites gestaltning, är tröttsamt präktig.
Till slut kan en inspirerad inramning varken stävja en andefattig slutakt eller Jonas tradiga berättarröst.
