Anna (Nina Hoss) är en musiklärare med isande blick. Några veckor återstår innan antagningsprovet till Berlins musikkonservatorium och elever ska gnuggas redo. Alexander, ett råämne som de andra lärarna tvekar kring, fångar Annas öga och blir därefter hennes nya elev. All talang ska vrängas ur Alexanders fingertoppar, om det så kräver dubblad träningsdos. Hemma är Anna lika krävande och hon är låst vid tanken att sonen Jonas ska bli den store violinsten hon själv aldrig blev.
Anna bär på en föreställning om sig själv som misslyckad för att hon inte blev duktig nog att riva ner applåder från de stora scenerna innan hennes mamma gick bort i förtid. Det har utvecklat en paralyserande scenskräck som i sin tur går ut över läraryrket, där hon låter demonerna träda fram och plåga unge Alexander. Arvet blir en börda och bördan ska tvingas på någon annan.
Nina Hoss är övertygande i rollen som Anna, någonting man utgår från efter hennes epokgörande insatser i Christian Petzolds Barbara och Phoenix. Hon kräver uppmärksamhet genom sitt precisa spel, men rollen i sig är ingen större utmaning. Den stannar bara vid ytan när den istället borde grävt djupare.
Filmen försöker vara realistisk, men det lågmälda formspråket leder istället till onödigt simplistiskt bildberättande. Mellan lektionerna vänstrar Anna med en kollega och för att gestalta hur hon vacklar mellan kollegan och maken målas det med breda penseldrag. Anna och maken är på restaurang, men innan maten ens serverats har hon tvångsmässigt bytt bord flera gånger. Hon kan inte hålla fast vid ett beslut och det ska inte gå någon obemärkt förbi.
The Audition är annars gjord i gediget snitt, men utmanar sällan den ospektakulära form den följer. Välspelade men säkra dramer går det tretton på dussinet och när filmen lagt sig är det bara Nina Hoss prestation som stannar kvar.
