Än idag vilar de tryggt på min mammas vind. Dammiga och tummade buntar med svensköversatta serietidningar, baksidorna märkta med mitt namn och min adress. Prenumerationer på en sentimental relation till Spindelmannen.
På samma sätt som Sam Raimis första film var allt som jag hade vågat hoppas på, bekräftade trilogins avslutande del hur lätt det var för Spidde att trassla in sig i studiosystemets nät. Där förödande deadlines eldar i baken och skurkarnas spinoff- och leksakskompatibilitet värderas högre än regissörens vision. Bara fem år efter Raimis undermåliga kompromiss kom den brådmogna rebooten av Marc Webb, färsk från indiesuccén 500 Days of Summer. Förutom den fantastiska rollsättningen – charmtrollen Andrew Garfield och Emma Stone i rollerna som Peter Parker och Gwen Stacy – var det en lektion i oinspirerat berättande. Ett flöde lika snabbt, stressigt och glädjelöst som ett McDonalds-kök under lunchrusch.
Uppföljaren trängs i samma mall, vilket är förståeligt med tanke på att filmens premiärdatum spikades innan föregångaren ens hade gått upp. Tonen är ojämn, möjligen ett resultat av att för många kockar saltat manuset med ett mörker som inte står i proportion till den glättighet som bäst fångar Parkers personlighet. Den största behållningen är att se Jamie Foxx axla den vänskapstörstande superskurken Electro. När han mäter sina krafter i en sprakande actionsekvens på Times Square blir jag upprymd och laddad, kan för en stund känna omstarten i ådrorna. Men att än en gång se Parker längs minnenas allé med faster May (Sally Field), eller gaffla med Harry Osborn (Dane DeHaan) i väntan på uppgörelsen med Green Goblin, är inte så mycket en déjà vu-upplevelse som en försenad baksmälla.
